Ophiuchus Diaries

Den här veckan fyller jag år (10 feb, torsdag. Det enda som hunnits med än så länge är rollspel, målning, sova och äta.

Okej, listan jag snodde hade på dag tolv: I handväskan. I think you see the problem.
Eftersom jag inte ens äger en ryggsäck för mina skolgrejer, så funderade jag över att helt enkelt skriva vad jag alltid har med mig i diverse fickor och så vidare. Något jag alltid räknar med att jag har med mig.

Penna, jag har alltid med mig en eller flera pennor, samt suddi - som den ex-estet jag är.
Mobiltelefon, duh.
Nyckelkedja med kapsylöppnare och andra mysko mojänger.
En medicinask med tärningar.
En plånbok, ... duh.
Tuggummipåse.
Lånat busskort.
Väldigt ofta har jag även ett litet block ihoprullat i innerfickan.
Och jag är även stolt att säga att jag fram tills för nu snart två månader sedan inte längre inkluderar cigaretter eller tändare.

Det har varit få uppdateringar på ett bra tag nu. Jag har varit upptagen med skolarbete och andra saker.
Hjälpt min bror att flytta bland annat. Jag har även sett hela Buffy the vampire slayer serien.
(Multi tasking ftw, när jag är ensam brukar jag chatta, spela, skriva och lyssna på ljusbok/titta på serie - allt samtidigt)

Jag har ett par uppdateringar på konstsidan också. För ett par månader sedan gjorde jag en snabbskiss på en karaktär jag spelat för rätt många år sedan. Började vidare utveckla skissen. Den är inte klar än, men så här ser det ut nu:



Här är även den stora gruppbilden jag håller på med fortfarande. Har inte rört den sedan innan jul nu..

Hmm.. Jag borde hitta ett bättre sätt att presentera mina bilder på.. Problemet är ju att jag vill ladda upp processen också, inte bara högkvalitets versioner av resultaten.
Däremot rekommenderar jag folk att checka min deviantart. Har det mesta jag gjort färdigt uppladdat där.

http://fire-clanmaster.deviantart.com

Jag har en lillebror, men min mor har alltid haft en kul grej för där hon kallat våra hundar för sina barn. Så självklart så har jag haft två lillebröder till.
Min riktiga lillebror, Tony, är ett år yngre än jag. Många av mina vänner har beskrivit honom som en fysisk kopia av mig men med helt annan stil och hår. Medan jag är blek som ett spöke är han solbränd beyond. Jag är nästan svarhårig, han är ljusbrunhårig. Är sjukt stolt över honom, han har jobb och skall flytta. Ett ett sätt känns det som att han tagit ett halvt steg längre än jag, och det stör mig lite. Men jag är sjukt stolt som sagt.

Sedan har vi min andra lillebror, Jacko. Blandras mellan bordercollie och flatcoated retriever. Han var sjukt fet och kramgo.
Och till sist Bender, min nya lillebror. Blandras med schäfer och något mer. Än så länge är han en busig snorvalp. Bokstavligt tala. ;)


Inga safe saves idag. Skall jag vara ärlig har jag inte målat på ett par dagar. För mycket skolgrejs och liknande. Samt att jag fortfarande är dundersjuk. Måste dock krya på mig tills i övermorgon.. Skall in till fyrfota med Qalille då. Första gången jag kommer lämna henne ifrån mig.. Är nervös som satan. Sterilisering.

Innan jag gick och lade mig igår/imorse kittlade det i min hals. De senaste dagarna har jag haft snubb på nackspärr. När jag vaknade idag var jag död. Jag har gått och blivit förkyld. Riktigt jävla monsterförkyld. Halsen, svaljet och näsan - allt är igentäppt och gör ont som satan. Jag har inte nackspärr, men nacken gör så in i h*lv*t* ont! Sitter nu i feberfrossa och skakar.

---

Senare uppdatering. Nu är klockan över tolv. Har sovit större delen av dagen. Vad jag hade på mig idag?
Well, en förstor hoodtröja, mjukisbyxor, ett par riktigt tjocka sockar, och ett täcke.. ;S *snörvel*

Förövrigt jag har inte rökt på.. Typ två veckor! ;S
Det är rätt awkward att tänka på.. Jag märker hur jag liksom reser mig upp och går mot balkongen, och sedan stå still där.. Och sedan undra varför.. :S Suget är rätt hårt.. XD Och varför jag slutat? Well, ett löfte till mig själv som är så Otroligt jävla töntigt. ^^

Vad tror jag på? Svårt att definiera. Jag är visserligen konfirmerad, men jag skulle snarare kalla mig agnostiker nu mer. Jag har en liknande tro som min far - att det finns något som skapade eller startade allt. Men jag tror inte på något öde, eller att en högre makt skulle lägga sig i var och en individs liv. Något satte allt i rörelse, men jag vet inte om jag tror att vad det än var fortfarande finns där eller bryr sig.

När det kommer till andra stora fenomen andra kan skylla på en högre makt; naturkatastrofer, sjukdomar osv, så tror jag snarare det är en fråga om balans. Jag ser jorden som ett kretslopp. Människan är en farsot på dess yta. Klart som satan att det kommer motkrafter då. Sjukdomar som blir mer och mer smittsamma och dödligare. Jag må ha en sjuklig drift för rättvisa, men jag tror inte på att man skall tillbe ett högre väsen och göra rätt för sig, och på så sätt förhindra sjukdomar, katastrofer eller misär.
Huruvida en individ gör rätt för sig genom att införskaffa en elbil spelar ingen roll när vi egentligen borde skala bort några miljarder av jordens befolkning. Att resonera att: "Men om alla skaffar elbilar så har alla gjort en insats" är naivt och i viss mån bara ett sätt att få oss att må bra över oss själva. Jag menar självklart inte att man inte borde köra elbil. :P
Som sagt handlar allt om balans; Tryck och motkrafter.
Ju högre livskvalité en minoritet vill ha och strävar efter, ju sämre livskvalité kommer en annan grupp få. Det är inte rättvist, men det är en balans. Billiga råvaror som är nödvändiga för en höglivskvalité måste komma från länder där de tvingas sälja billigt. Eller ännu värre; länder där de säljer dyrt, men bara ett få tal individer tar del av det.
Allt det där kommer få större konsekvenser senare. Det säger jag inte för att jag tror att något högre väsen kommer "straffa" dem som är själviska. Jag ser det som en naturlig motreaktion på att vara ett svin. Utnyttjar jag någon under långtid, så skulle jag inte bli speciellt förvånad om jag en dag blir örfilad, förudmjukad och övergiven.
Finanskriser, no shit? Vad förväntade man sig?
När en affärsmodell Förutsätter att man måste utnyttja ett u-land så vet man att det inte kommer hålla.
"Men vårt företag ser till att arbetsförhållandena i landet är bra, människor sysselsätts."
Sure thing. Men det förändrar inte affärsmodellen i sig. När/Om landet kommer upp sig, så betyder det att företaget måste flytta sin verksamhet igen till ett nytt u-land. Och sedan till ett nytt..
Som en parasit som enbart livnär sig på andras misär, för att en minoritet skall få det bättre.
Jag är ingen hippie eller fanatiker på något sätt. Jag ser mig själv som enbart logisk. Jag säger inte att alla skall ta i hand och ta hand om varandra. Jag säger att allas svineri aldrig kommer sluta väl.

Det närmsta man kan säga om min tro är att jag tror på rättvisa. Men man kan ändå inte kalla det det. Jag tror på en balans.

Jag har ett slags motto jag lever efter, och dem som känner mig väl har fått höra det ofta:
"Hur vågar man vara ett svin? Man vet aldrig när man springer på en galning."

Det mottot går att applicera på exakt allt.
Att trampa någon på tårna socialt. Att köra före någon i trafiken. Att råna någon på cigg. Att tjäna något på någon annans misär. Att behandla någon orättvist.
Även om man inte har den ondaste avsikten, även om man har en anledning till att göra som man gör - så vet man aldrig när man tillslut springer på någon som inte tål det man gör. Någon som flippar totalt.

Tänk Road Warriorn i USA; någon som helt enkelt inte tål hur andra kör i trafiken och har ihjäl dem.
Eller blatteungen som försöker råna vinnaren i SM K-1 med en kniv.
Eller chefen som sparkar den självmordsbenägne pyromanen för att det är en möjlig besparing för storföretaget.

Man vet aldrig när det händer. Jag säger inte att man skall gå runt och vara rädd för det. Utan snarare, varför utsätta sig för det? Varför helt enkelt inte... INTE bete sig som ett svin?

Hmm.. Ämnet i sig är rätt trist med tanke på att jag är lektionsfri och relativt lat.

Idag vaknade jag vid fjortontiden. Satt uppe och skrev, målade och chattade tills in på morgontimmarna igår. Det första jag gjorde när jag vaknade var att sätta mig och skriva ner uppdateringen på mitt förra inlägg. Reflekterade över ett par saker innan jag somnade som jag var tvungen att skriva ner.
Resten av dagen har spenderats i samma anda.
Haft ett par intressanta konversationer, en bunt helt menlösa också för den delen.
Har fortsatt måla, blir dock ingen safe save inatt.. Funderar på att stryka den ena manliga karaktären i gruppbilden då han ändå är en antagonist.. Novellen i sig har fått sig ett par extra rader också.

Senare på kvällningen började det droppa in mail och kommentarer angående mitt blogginlägg om min syn på kärlek. Det här är som sagt min syn på det hela. Och det är en väldigt svartvit sak som jag själv knappt (om ens det) kan efterfölja. Väldigt många upprörda röster, men också väldigt många som i princip sa: Shit, fan vad träffsäkert. Det är kul att folk reagerar på vad jag skrivit.
Har fått ett par förfrågningar om jag kan klarifiera vad jag menar med Lust i mitt inlägg. Jag skall förklara det efter jag avslutat det här inlägget.

Kvällen tickade på har nu sett färdigt på serien V samt ett par avsnitt med How I met your Mother. Ett par till intressanta diskussioner. Sedan vände mitt humör.. Och jag förstår inte. Något gjorde mig besviken. Och jag förstår bara inte.
Där är jag nu.
Och det är 23 minuter kvar av min "dag"..

- Lust
Vid första anblicken kan begreppet lust i sig vara lika klumpigt som kärlek. Men man skulle kunna simplifiera det, och det är vad jag gjort. Jag är en ganska direkt person. Skall man diskutera någonting kan man inte öppna upp med att säga att allt är relativt. Då finns det inget att prata om.
När jag skrivit lust, så menar jag först och främst attraktion. Vad attraktion är tycker jag är självklart. Den är fysisk eller psykisk. En viktig fotnot är att attraktion inte behöver ha med romantik att göra, men att den inte exkluderar den.
Lust är något man känner till någon man vill ha något intimt med (eventuellt ett slags ha begär). Varesig det rör sig om en engångsgrej, ett kk-förhållande eller en lång relation. Jag förespråkar att lust kan existera utan romantik, men romantik kan inte existera utan lust. Om lusten försvunnit i ett förhållande så kommer romantiken försvinna kort där på. Jag kan inte ens fantisera ihop ett scenario där så inte är fallet. Det är i min verklighet omöjligt.
Det här är min definition av Lust.
Varsågod.

--

Nu vet jag dock inte vad jag skall göra riktigt.. Mitt humör är inte det bästa. Visste jag inte bättre hade jag lätt hävdat att det var den tiden i månaden. Jag brukar inte reagera så här. Och jag förstår det inte. Jag är ... förvirrad.

Nu har jag lite tid att engagera mig i inlägget också. Det här är en rätt djup fråga för min del. Inte djup på ett filosofiskt plan i sig kanske. Utan snarare att min uppfattning kräver att man helt enkelt måste omvärdera rätt många av sina förförståelser om kärlek för att kunna se vad jag menar.

Hade en rätt komplicerad diskussion med en vän häromdan om detta också som jag kan nämna. För att göra någon form av uppdelning börjar vi helt enkelt från ett top-down perspektiv.
Kärlek, begreppet kärlek, vad står det för? Många slänger sig med order relativt lätt och målar upp det på både vänner, familj och partnerskap. Jag har svårt för det. Dom får gärna göra det, men det skapar bara mer problem än vad det är värt enligt mig. Kärlek i dem fallen är ju trots allt helt olika fenomen.
Man kan göra det till en diskussion om hönan eller ägget genom att ersätta orden med romantik och kärlek. Som sagt tycker jag man komplicerar saker och ting då eftersom det är helt olika fenomen som delar samma term. Dvs. det här är helt enkelt en semantisk debatt.

I min värld har jag delat upp det genom att helt enkelt kalla kärlek mellan vänner för vänskaplig kärlek, kärlek till familjen för familjekärlek och kärlek som har med romantik att göra för enbart kärlek. Jag tror att den mest intressanta diskussionen här är mina tankar kring den romantiska kärleken.

Den romantiska kärleken för mig är till stor del lust. När lusten försvinner finner jag ingen mening med det hela. Det låter kanske hårt, men det är så jag känner. Jag STÖR mig på dem som resonerar att man skall behålla ett förhållande efter att lusten är borta. Finns det ingen lust så finns det ingen romantik, och då kan man knappast kalla det man har för romantisk kärlek. När det händer resonerar jag att man borde gå vidare. Liksom, är lusten död, så handlar det snarare om antingen ett beroende, eller ren självisk vinning från den ena parten.
Exempel: En tjej som rent ekonomiskt tjänar på att vara med en kille.
(Det kan handla om ett förhållande där båda två har förhållandet för självisk vinning.. Screw it then, då finns det andra som man passar bättre med.)

Ett förhållande är något man skall ha för att man blir lycklig av den man är med. När man tvingar sig själv att stanna i ett förhållande är man bara puckad.
Jag lider med väldigt många utav mina vänner nu som helt ärligt har Dåliga förhållanden. Deras vänner ser det, jag ser det, men de själva vill inte se det. I ett förhållande skall man vara mer lycklig än olycklig. Är man mer olycklig än lycklig skall förhållandet skrotas. Och hela grejen med att förändra varandra Efter att man blivit ett par? Var fan kommer det ifrån? Ren idioti. Varför bita sig fast i förhållandet då? Det finns förmodligen andra man själv skulle vara lyckligare med, andra som man skulle göra lyckligare än sin respektive.
Man är inte skyldig ett förhållande att bita ihop genom sin olycka för att det skall hålla.
Det är förhållandet i sig som är skyldig att göra båda parterna lyckliga. Uppfyller det inte det, så är det bara ett beroende som håller en kvar - Och det är farligt.

En sak jag måste klargöra om mina ovanstående påstående:
Olycka betyder inte brist på lycka, och brist på olycka betyder absolut inte lycka.

Angående att olycka inte betyder brist på lycka; ett förhållande har ALLTID ups and downs. Jag har bekanta nu som i princip konstant går runt och mår dåligt över sitt förhållande, men så fort deras partner gör en god gärning glömmer dom ALLT. Trots att förhållandet kanske består av 95% misär, och resterande 5% lycka, så intalar man sig att så inte är fallet. Vad jag menar är att bara för att det finns lite lycka i ett förhållande, så betyder inte det att det är värt att hålla fast.

Angående att brist på olycka inte betyder lycka; även om ens partner är perfekt så kan lusten dö. Även om ens partner är perfekt så spelar det ingen roll om attraktionen och lyckan i sig är borta. Man har ett förhållande för sig själv i första hand, inte för den man är med, eller för sin omgivning/vänner/släkt.

En tumregel jag kör på är hur som helst att man själv aldrig vet bäst. När jag sitter i sitsen att göra dom här valen har jag alltid, och kommer förmodligen alltid, göra fel. Jag vet hur fullständigt korkad man blir när man väl sitter där. Därför säger jag i första hand: lyssna på dina vänner - för du kan inte vara objektiv. Jag har själv varit en extremt beroende junkie av ett förhållande till den grad att jag hållit kvar ett så jävla extremt destruktivt förhållande tills dess att jag själv gick i spillror.. Och jag var inte ens glad när förhållandet var som bäst, men det kunde jag inte se förän efteråt.


Så om man kortar ner allt det jag skrivit nu..
Vad är kärlek för mig?
Det är vad som gör en lycklig.
Och sedan, tänk hur mycket lycka man går miste om för att man biter fast i något som faktiskt inte är lycka längre?

Såg en rätt kul funktion på facebook igår, "Dina statusrapporter under 2010 som kollage". Jag gjorde en liknande grej 2009. Men hur som helst. Man märker saker när man kikar där. Vet att det är flera som läser min blogg som borde göra detta. Hur många statusuppdateringar handlar om ditt förhållande, och hur många handlar om hur dåligt något är i det?

----

Efter en god natts sömn kom jag ihåg ett till stycke jag tycker är jätteviktigt för kärlek. Kärlek och framförallt förhållanden är i nuet - inte sedan, inte i framtiden. Något farligt är att man resonerar att förhållandet blir bättre; "Han eller hon är i en svacka nu, men det går över - men jag vet inte om den bara varar i en månad, ett år eller tio." Det är nu du skall vara lycklig - ett förhållande och kärlek är en konstant sak. Det är inget som kommer i små doser eller perioder. Det är heller ingen konstant passion eller ett intentivt fyrverkeri varenda dag, men det är något som skall göra dig lycklig - punkt. Börjar man komma med ursäkter för att motivera sig själv vet man att något är fel.

Sedan har vi det extremt läskiga fenomenet att man resonerar att ens partner har egenheter man vill förändra eller ta bort. Hade individen egenheterna när ni blev tillsammans - live with it. Hade individen egenheterna men bet ihop och dolde dem: Ok, det betyder bara att han/hon försökte vara någon annan. Observera, man löser inte en sådan sak genom att prata eller diskutera om det. "Men vi har pratat om det här flera gånger nu, han/hon har bättrat sig/förändrat sig/lovat." Det där är något man måste akta sig för. Allt det betyder är att man försöker tvinga någon att vara något annat än vad den är - and it never works. Självklart finns det undantag, men tänk vad det egentligen innebär. Det betyder att man är tillsammans med någon som aktivt biter ihop för att vara någon annan för en. Man är aldrig skyldig förhållandet att stanna i det för en sådan uppoffring. Det är en deal som i längden får båda parter att lida.

En annan sak jag märkt att många fallit på: Kärlek är något man har nu för att man är lycklig i det nu, inte om fem år. Det är inget expresspaket till hund, villa, volvo och barn. Fokuserar man på det tappar man målet - att vara lycklig. När man börjar tänka att man inte kan se en framtid med den andre, så är det andra saker som ligger bakom problemet. Lusten kanske är borta, eller att man vill ha något annat i sin tillvaro nu. Nästan som ett mantra genom hela min text; kärlek är något man har nu, för att det gör en lycklig nu. Är man inte lycklig nu är det inget att ha. Saknas något nu, så är det nu det saknas, inte om fem år. Är förhållandet lyckligt och är man lycklig i förhållandet (utan att behöva övertala sig själv, för krävs det så är något fel), så spelar faktiskt inte framtiden speciellt stor roll i sig. Hakar man upp sig på det ändå så måste man tänka; det är något med min partner i nuet som får mig att inte se en framtid med honom/henne då. Ser ni var och hur jag skiftar fokuset?
Det handlar om förhållandet i nuet. Är man nöjd med sitt förhållande i nuet så kommer det flyta på naturligt. Ifall man känner att man desperat måste ha HVVB, så handlar det om en brist i förhållandet i nuet - inte någons diffusa framtidsvision.
Ifall man börjar diskutera detta och prata med sin partner om att förändra förhållandet för att man inte är nöjd i nuläget så är vi tillbaka till mitt förra stycke. Då handlar det om att förändra individen och förhållandet till något det inte är. Ifall osäkerheten finns där, så innebär det att det inte var naturligt för förhållandet i sig. Då är det här kanske fel individ för dig? För att göra en liknelse ur ett annat perspektiv:
Det här är nästan som att bli kär i en KK. Det förändrar grundvärderingarna för hela relationen. Ett KK-förhållande som övergår till ett riktigt förhållande är en sak. Men om bara den ena parten faller i en sådan situation, eller att man känner att man kan argumentera fram känslor från den andre.. Ja.. Jag tror defintivt man ser var jag pockar med en sådan jämförelse. Det är samma typ av situation.

Så avslutningsvis:
Jag vet att om någon som läst mitt inlägg och själv befinner sig i en situation jag beskrivit, så lär ni ifrågasätta om jag tror på kärlek. Det gör jag. Jag tror stenhårt på kärlek och all dumhet och lycka/olycka och allt vad det innebär. Jag har gjort en liten lista på punkter jag tycker är viktiga att reflektera över:

1. Gör förhållandet dig inte lycklig - gå.
2. Du är aldrig skyldig ett förhållande att stanna i det om du själv inte är lycklig.
3. Lura inte dig själv, lyssna på dina vänner, du själv vet faktiskt inte alltid bäst.
4. Är du beroende som en junkie av ditt förhållande? Se det så då. Sök hjälp för det. Gå vidare.
5. Är du inte nöjd nu, så är du inte det. Se till att bli det. Bygg inte luftslott.

Det får räcka. Tack för mig. :P

Trots att jag inte har någon kamera till övers så spelar det inte någon roll. Har inte ätit något idag än.
Så det blir ett rätt tomt inlägg. Vaknade relativt sent, har suttit och målat och läst fram tills nu. Spelade i några minuter också, men tröttnade rätt fort. Igår åt jag dock en lasagne jag fick med mig hemmifrån päronen sist jag var där. Min micro fick en riktig användning! Woho! ^^
Och imorgon blir det julbord, blev nyss medbjuden av min mor och far till något stort julbord här i stan! Och innan dess skall jag klippas! Vet dock inte hur än, så det lär bli en överraskning.. För mig med! ^^

Gruppbilden fortsätter växa fram, vet inte om jag lägger upp en safe save inatt. Isåfall blir det en uppdatering senare. Fipplar med ett nitbälte just nu. Metall-effekten var lite knepig, men inga problem. ^^
Nu är det dags för skor, och sedan skall jag börja med ansiktet - sedan är jag klar med den karaktären. Efter att den är klar skall jag fortsätta måla på Scorpio. Har redan börjat skissa på ansiktet på honom. Tittar man noga kanske man ser vem av dem det är trots den låga upplösningen.

Glhf ^^ And for god's sake. L2P like an adult. ;P

Jag har två underbara föräldrar.
En väldigt dominant och respektingivande mor, och en väldigt pedagogisk och tålmodig far.

Min mor har alltid varit den största säkerheten jag haft. När skolan krånglat, när samhället krånglat över lag, så är det hon som tagit tag i det och bänt det rätt. Det är inte mycket som klarar av att stå emot min mor och hennes vilja. En väldigt stark och dominant kvinna. Vi har haft våra duster. Men det måste man förvänta sig med tanke på att vi båda två är förjävligt viljestarka och har helt olika sätt att se på världen. Men det är delvis från henne som jag fått min något extrema sida när det kommer till vad som är rätt. Rätt skall vara rätt, hur det än skall gå till, oavsett vilken red tape som skall klippas och brännas.

Jag kan helt ärligt säga att jag kan räkna antalet gånger min far tappat fattningen på en hand. Och i ett par av dem fanns det förmildrande omständigheter - som t.ex. en viss kanotincident för en massa år sedan. En lärare in till själen. Han är det bästa pedagogen jag vet, ingen lärare kan jämföra sig på något sätt. Jag har i många fall tummen mitt i handen, och när jag behöver hjälp är det min far jag ringer. Ibland känns det som att det inte finns någonting han inte kan göra med lite ansträngning. Jag VET att när jag ber honom om hjälp, så är det bara en tidsfråga innan det som krånglar har löst sig. Varesig det är datorkrångel, trasiga takljus eller problematiska avlopp.

-------------------

För övrigt så håller jag fortfarande på med gruppbilden. Börjar bli riktigt stolt. Det som tar tid är att jag prövar olika tekniker, och när jag lyckas, så uppdaterar jag andra delar av bilden med samma teknik. Blir jag inte nöjd så börjar jag om med delen jag höll på med. Idag har jag i princip bara suttit med en jacka och en klänning..

Ett intressant ämne. Ett privat ämne. Ett vagt ämne.
Helt ärligt vet jag inte var eller hur jag skall börja här.
Jag vet knappt själv vem jag skulle anse vara min första kärlek.

Är det någon jag inte ens förstod att jag hade känslor för? Är det min första crush? Min första flickvän?
Den första personen jag älskade?

Kronologiskt då. När jag föddes, så föddes en annan tös samtidigt. Våra mödra var nära vänner, och vi växte upp tillsammans. Det var en sådan där situation där man känner i efterhand att om inte jag hade flyttat, så hade vi förmodligen varit menade på något löjligt plan. Jag minns inte vad jag själv kände under den tiden, och förmodligen då för att jag inte förstod det.. Jag hade en kort sms konversation med henne för ett halvår sedan. Annars hade vi inte haft någon kontakt på .... Många år.

Min första crush var en parallellklasskamrat på mellanstadiet. Jag vågade aldrig prata med henne, så det handlade bara om blyga blickar. Det varade i tre år, sedan bytte jag skola. Vi har dock pratat om det i efterhand och skrattat lite åt det.

Min första flickvän träffade jag när jag var 13. Förhållandet i sig varande till jag var 15. Trots det känner jag spontant att jag fick genomleva mer emotionell trauma än vad de flesta 20 åringar hunnit med. Det var en rejäl berg och dalbana med enorma svackor och intensiva perioder. Frågor som många inte ens hunnit ställa sig innan de fyllt 20 tvingades jag brottas med redan då.

Den första jag älskade? Det kan jag faktiskt inte med att skriva här. Det går inte.

Okej, jävligt brett område alltså. :P

Where to start?

Jag heter Ted Thilander. Mitt fulla namn är Ted Nils Egon Brögger Thilander (You may stop laughing now). Jag är född 89 - föddes i Borås, växte upp i Alingsås och flyttade tillbaka hit till Borås vid 7 års ålder. Jag har en väldigt respektingivande mor, en pedagogisk far och en halvambitiös lillebrol. Bodde hemma hos mina förändrar tills det att jag fyllde 19, flyttade kort där efter till en etta precis i utkanten av centrum.
Jag gick estetisk bild på gymnasiet, och hade jag fått göra om det valet så hade jag gjort det. Det enda jag lärde mig under dem tre åren var; kan man fuska, så ska man - alla genvägar är tillåtna, och det är resultatet som räknas. Efter det jobbade jag i ett år, bland annat som grafiker och sedan som murarlärling. Efter att ha fått en avsmak för hantverkaryrket valde jag att börja plugga igen. Nu inom kort skall jag påbörja sista terminen på OPUS, ett personalvetarprogram med en psykologi-inriktning.
En kort summering av mina intressen:
Rollspel, datorer, målning/teckning, musik (spelat gitarr i rätt många år nu), läsning och kaffe/rökning.

Och min nu ett och ett halvt år gamla katt, Qalille, hälsar.
Det får räcka. ^^

Här är senaste safe saven på gruppbilden från novellen.
Funderar på att posta ett utdrag ur novellen. Men har nog för få läsare som är intresserade.

Håller på med en rätt stor bild just nu.
En gruppbild på huvudkaraktärerna i min senaste novell.

Återkommer med beskrivningar av karaktärerna imorgon eller om några dagar. Karaktären till höger är hur som helst huvudkaraktären, Savion Arius. ^^ Bruden på bilden kallas enbart för Libra än så länge.

På senare tid har jag rollspelat en hel del. Har ett par fantasyprojekt på g, men är mest nöjd med en svart drake än så länge. Den är dock inte klar. Men här kommer en safe save av den.

Skall lägga upp alla safe saves när den är klar. Varsågod.

Vad har jag annars haft för mig? Skriver C-uppsats just nu. Psykologi: Självbild. Utöver det - nada. Jag är sjukt missnöjd med hur det ser ut nu. Något måste hända. Något måste förändras. Jag försöker och försöker. Men va fan. GE MED! Inte mer än rätt.

Här kommer lite bilder på mina projekt. Uppdaterar dem då och då.
Arbetar inte på någon nonstop just nu. Min hjärna pallar inte det..
Vill bli bättre.. :/