Ophiuchus Diaries

Den här veckan fyller jag år (10 feb, torsdag. Det enda som hunnits med än så länge är rollspel, målning, sova och äta.

Okej, listan jag snodde hade på dag tolv: I handväskan. I think you see the problem.
Eftersom jag inte ens äger en ryggsäck för mina skolgrejer, så funderade jag över att helt enkelt skriva vad jag alltid har med mig i diverse fickor och så vidare. Något jag alltid räknar med att jag har med mig.

Penna, jag har alltid med mig en eller flera pennor, samt suddi - som den ex-estet jag är.
Mobiltelefon, duh.
Nyckelkedja med kapsylöppnare och andra mysko mojänger.
En medicinask med tärningar.
En plånbok, ... duh.
Tuggummipåse.
Lånat busskort.
Väldigt ofta har jag även ett litet block ihoprullat i innerfickan.
Och jag är även stolt att säga att jag fram tills för nu snart två månader sedan inte längre inkluderar cigaretter eller tändare.

Det har varit få uppdateringar på ett bra tag nu. Jag har varit upptagen med skolarbete och andra saker.
Hjälpt min bror att flytta bland annat. Jag har även sett hela Buffy the vampire slayer serien.
(Multi tasking ftw, när jag är ensam brukar jag chatta, spela, skriva och lyssna på ljusbok/titta på serie - allt samtidigt)

Jag har ett par uppdateringar på konstsidan också. För ett par månader sedan gjorde jag en snabbskiss på en karaktär jag spelat för rätt många år sedan. Började vidare utveckla skissen. Den är inte klar än, men så här ser det ut nu:



Här är även den stora gruppbilden jag håller på med fortfarande. Har inte rört den sedan innan jul nu..

Hmm.. Jag borde hitta ett bättre sätt att presentera mina bilder på.. Problemet är ju att jag vill ladda upp processen också, inte bara högkvalitets versioner av resultaten.
Däremot rekommenderar jag folk att checka min deviantart. Har det mesta jag gjort färdigt uppladdat där.

http://fire-clanmaster.deviantart.com

Jag har en lillebror, men min mor har alltid haft en kul grej för där hon kallat våra hundar för sina barn. Så självklart så har jag haft två lillebröder till.
Min riktiga lillebror, Tony, är ett år yngre än jag. Många av mina vänner har beskrivit honom som en fysisk kopia av mig men med helt annan stil och hår. Medan jag är blek som ett spöke är han solbränd beyond. Jag är nästan svarhårig, han är ljusbrunhårig. Är sjukt stolt över honom, han har jobb och skall flytta. Ett ett sätt känns det som att han tagit ett halvt steg längre än jag, och det stör mig lite. Men jag är sjukt stolt som sagt.

Sedan har vi min andra lillebror, Jacko. Blandras mellan bordercollie och flatcoated retriever. Han var sjukt fet och kramgo.
Och till sist Bender, min nya lillebror. Blandras med schäfer och något mer. Än så länge är han en busig snorvalp. Bokstavligt tala. ;)


Inga safe saves idag. Skall jag vara ärlig har jag inte målat på ett par dagar. För mycket skolgrejs och liknande. Samt att jag fortfarande är dundersjuk. Måste dock krya på mig tills i övermorgon.. Skall in till fyrfota med Qalille då. Första gången jag kommer lämna henne ifrån mig.. Är nervös som satan. Sterilisering.

Innan jag gick och lade mig igår/imorse kittlade det i min hals. De senaste dagarna har jag haft snubb på nackspärr. När jag vaknade idag var jag död. Jag har gått och blivit förkyld. Riktigt jävla monsterförkyld. Halsen, svaljet och näsan - allt är igentäppt och gör ont som satan. Jag har inte nackspärr, men nacken gör så in i h*lv*t* ont! Sitter nu i feberfrossa och skakar.

---

Senare uppdatering. Nu är klockan över tolv. Har sovit större delen av dagen. Vad jag hade på mig idag?
Well, en förstor hoodtröja, mjukisbyxor, ett par riktigt tjocka sockar, och ett täcke.. ;S *snörvel*

Förövrigt jag har inte rökt på.. Typ två veckor! ;S
Det är rätt awkward att tänka på.. Jag märker hur jag liksom reser mig upp och går mot balkongen, och sedan stå still där.. Och sedan undra varför.. :S Suget är rätt hårt.. XD Och varför jag slutat? Well, ett löfte till mig själv som är så Otroligt jävla töntigt. ^^

Vad tror jag på? Svårt att definiera. Jag är visserligen konfirmerad, men jag skulle snarare kalla mig agnostiker nu mer. Jag har en liknande tro som min far - att det finns något som skapade eller startade allt. Men jag tror inte på något öde, eller att en högre makt skulle lägga sig i var och en individs liv. Något satte allt i rörelse, men jag vet inte om jag tror att vad det än var fortfarande finns där eller bryr sig.

När det kommer till andra stora fenomen andra kan skylla på en högre makt; naturkatastrofer, sjukdomar osv, så tror jag snarare det är en fråga om balans. Jag ser jorden som ett kretslopp. Människan är en farsot på dess yta. Klart som satan att det kommer motkrafter då. Sjukdomar som blir mer och mer smittsamma och dödligare. Jag må ha en sjuklig drift för rättvisa, men jag tror inte på att man skall tillbe ett högre väsen och göra rätt för sig, och på så sätt förhindra sjukdomar, katastrofer eller misär.
Huruvida en individ gör rätt för sig genom att införskaffa en elbil spelar ingen roll när vi egentligen borde skala bort några miljarder av jordens befolkning. Att resonera att: "Men om alla skaffar elbilar så har alla gjort en insats" är naivt och i viss mån bara ett sätt att få oss att må bra över oss själva. Jag menar självklart inte att man inte borde köra elbil. :P
Som sagt handlar allt om balans; Tryck och motkrafter.
Ju högre livskvalité en minoritet vill ha och strävar efter, ju sämre livskvalité kommer en annan grupp få. Det är inte rättvist, men det är en balans. Billiga råvaror som är nödvändiga för en höglivskvalité måste komma från länder där de tvingas sälja billigt. Eller ännu värre; länder där de säljer dyrt, men bara ett få tal individer tar del av det.
Allt det där kommer få större konsekvenser senare. Det säger jag inte för att jag tror att något högre väsen kommer "straffa" dem som är själviska. Jag ser det som en naturlig motreaktion på att vara ett svin. Utnyttjar jag någon under långtid, så skulle jag inte bli speciellt förvånad om jag en dag blir örfilad, förudmjukad och övergiven.
Finanskriser, no shit? Vad förväntade man sig?
När en affärsmodell Förutsätter att man måste utnyttja ett u-land så vet man att det inte kommer hålla.
"Men vårt företag ser till att arbetsförhållandena i landet är bra, människor sysselsätts."
Sure thing. Men det förändrar inte affärsmodellen i sig. När/Om landet kommer upp sig, så betyder det att företaget måste flytta sin verksamhet igen till ett nytt u-land. Och sedan till ett nytt..
Som en parasit som enbart livnär sig på andras misär, för att en minoritet skall få det bättre.
Jag är ingen hippie eller fanatiker på något sätt. Jag ser mig själv som enbart logisk. Jag säger inte att alla skall ta i hand och ta hand om varandra. Jag säger att allas svineri aldrig kommer sluta väl.

Det närmsta man kan säga om min tro är att jag tror på rättvisa. Men man kan ändå inte kalla det det. Jag tror på en balans.

Jag har ett slags motto jag lever efter, och dem som känner mig väl har fått höra det ofta:
"Hur vågar man vara ett svin? Man vet aldrig när man springer på en galning."

Det mottot går att applicera på exakt allt.
Att trampa någon på tårna socialt. Att köra före någon i trafiken. Att råna någon på cigg. Att tjäna något på någon annans misär. Att behandla någon orättvist.
Även om man inte har den ondaste avsikten, även om man har en anledning till att göra som man gör - så vet man aldrig när man tillslut springer på någon som inte tål det man gör. Någon som flippar totalt.

Tänk Road Warriorn i USA; någon som helt enkelt inte tål hur andra kör i trafiken och har ihjäl dem.
Eller blatteungen som försöker råna vinnaren i SM K-1 med en kniv.
Eller chefen som sparkar den självmordsbenägne pyromanen för att det är en möjlig besparing för storföretaget.

Man vet aldrig när det händer. Jag säger inte att man skall gå runt och vara rädd för det. Utan snarare, varför utsätta sig för det? Varför helt enkelt inte... INTE bete sig som ett svin?

Hmm.. Ämnet i sig är rätt trist med tanke på att jag är lektionsfri och relativt lat.

Idag vaknade jag vid fjortontiden. Satt uppe och skrev, målade och chattade tills in på morgontimmarna igår. Det första jag gjorde när jag vaknade var att sätta mig och skriva ner uppdateringen på mitt förra inlägg. Reflekterade över ett par saker innan jag somnade som jag var tvungen att skriva ner.
Resten av dagen har spenderats i samma anda.
Haft ett par intressanta konversationer, en bunt helt menlösa också för den delen.
Har fortsatt måla, blir dock ingen safe save inatt.. Funderar på att stryka den ena manliga karaktären i gruppbilden då han ändå är en antagonist.. Novellen i sig har fått sig ett par extra rader också.

Senare på kvällningen började det droppa in mail och kommentarer angående mitt blogginlägg om min syn på kärlek. Det här är som sagt min syn på det hela. Och det är en väldigt svartvit sak som jag själv knappt (om ens det) kan efterfölja. Väldigt många upprörda röster, men också väldigt många som i princip sa: Shit, fan vad träffsäkert. Det är kul att folk reagerar på vad jag skrivit.
Har fått ett par förfrågningar om jag kan klarifiera vad jag menar med Lust i mitt inlägg. Jag skall förklara det efter jag avslutat det här inlägget.

Kvällen tickade på har nu sett färdigt på serien V samt ett par avsnitt med How I met your Mother. Ett par till intressanta diskussioner. Sedan vände mitt humör.. Och jag förstår inte. Något gjorde mig besviken. Och jag förstår bara inte.
Där är jag nu.
Och det är 23 minuter kvar av min "dag"..

- Lust
Vid första anblicken kan begreppet lust i sig vara lika klumpigt som kärlek. Men man skulle kunna simplifiera det, och det är vad jag gjort. Jag är en ganska direkt person. Skall man diskutera någonting kan man inte öppna upp med att säga att allt är relativt. Då finns det inget att prata om.
När jag skrivit lust, så menar jag först och främst attraktion. Vad attraktion är tycker jag är självklart. Den är fysisk eller psykisk. En viktig fotnot är att attraktion inte behöver ha med romantik att göra, men att den inte exkluderar den.
Lust är något man känner till någon man vill ha något intimt med (eventuellt ett slags ha begär). Varesig det rör sig om en engångsgrej, ett kk-förhållande eller en lång relation. Jag förespråkar att lust kan existera utan romantik, men romantik kan inte existera utan lust. Om lusten försvunnit i ett förhållande så kommer romantiken försvinna kort där på. Jag kan inte ens fantisera ihop ett scenario där så inte är fallet. Det är i min verklighet omöjligt.
Det här är min definition av Lust.
Varsågod.

--

Nu vet jag dock inte vad jag skall göra riktigt.. Mitt humör är inte det bästa. Visste jag inte bättre hade jag lätt hävdat att det var den tiden i månaden. Jag brukar inte reagera så här. Och jag förstår det inte. Jag är ... förvirrad.

Nu har jag lite tid att engagera mig i inlägget också. Det här är en rätt djup fråga för min del. Inte djup på ett filosofiskt plan i sig kanske. Utan snarare att min uppfattning kräver att man helt enkelt måste omvärdera rätt många av sina förförståelser om kärlek för att kunna se vad jag menar.

Hade en rätt komplicerad diskussion med en vän häromdan om detta också som jag kan nämna. För att göra någon form av uppdelning börjar vi helt enkelt från ett top-down perspektiv.
Kärlek, begreppet kärlek, vad står det för? Många slänger sig med order relativt lätt och målar upp det på både vänner, familj och partnerskap. Jag har svårt för det. Dom får gärna göra det, men det skapar bara mer problem än vad det är värt enligt mig. Kärlek i dem fallen är ju trots allt helt olika fenomen.
Man kan göra det till en diskussion om hönan eller ägget genom att ersätta orden med romantik och kärlek. Som sagt tycker jag man komplicerar saker och ting då eftersom det är helt olika fenomen som delar samma term. Dvs. det här är helt enkelt en semantisk debatt.

I min värld har jag delat upp det genom att helt enkelt kalla kärlek mellan vänner för vänskaplig kärlek, kärlek till familjen för familjekärlek och kärlek som har med romantik att göra för enbart kärlek. Jag tror att den mest intressanta diskussionen här är mina tankar kring den romantiska kärleken.

Den romantiska kärleken för mig är till stor del lust. När lusten försvinner finner jag ingen mening med det hela. Det låter kanske hårt, men det är så jag känner. Jag STÖR mig på dem som resonerar att man skall behålla ett förhållande efter att lusten är borta. Finns det ingen lust så finns det ingen romantik, och då kan man knappast kalla det man har för romantisk kärlek. När det händer resonerar jag att man borde gå vidare. Liksom, är lusten död, så handlar det snarare om antingen ett beroende, eller ren självisk vinning från den ena parten.
Exempel: En tjej som rent ekonomiskt tjänar på att vara med en kille.
(Det kan handla om ett förhållande där båda två har förhållandet för självisk vinning.. Screw it then, då finns det andra som man passar bättre med.)

Ett förhållande är något man skall ha för att man blir lycklig av den man är med. När man tvingar sig själv att stanna i ett förhållande är man bara puckad.
Jag lider med väldigt många utav mina vänner nu som helt ärligt har Dåliga förhållanden. Deras vänner ser det, jag ser det, men de själva vill inte se det. I ett förhållande skall man vara mer lycklig än olycklig. Är man mer olycklig än lycklig skall förhållandet skrotas. Och hela grejen med att förändra varandra Efter att man blivit ett par? Var fan kommer det ifrån? Ren idioti. Varför bita sig fast i förhållandet då? Det finns förmodligen andra man själv skulle vara lyckligare med, andra som man skulle göra lyckligare än sin respektive.
Man är inte skyldig ett förhållande att bita ihop genom sin olycka för att det skall hålla.
Det är förhållandet i sig som är skyldig att göra båda parterna lyckliga. Uppfyller det inte det, så är det bara ett beroende som håller en kvar - Och det är farligt.

En sak jag måste klargöra om mina ovanstående påstående:
Olycka betyder inte brist på lycka, och brist på olycka betyder absolut inte lycka.

Angående att olycka inte betyder brist på lycka; ett förhållande har ALLTID ups and downs. Jag har bekanta nu som i princip konstant går runt och mår dåligt över sitt förhållande, men så fort deras partner gör en god gärning glömmer dom ALLT. Trots att förhållandet kanske består av 95% misär, och resterande 5% lycka, så intalar man sig att så inte är fallet. Vad jag menar är att bara för att det finns lite lycka i ett förhållande, så betyder inte det att det är värt att hålla fast.

Angående att brist på olycka inte betyder lycka; även om ens partner är perfekt så kan lusten dö. Även om ens partner är perfekt så spelar det ingen roll om attraktionen och lyckan i sig är borta. Man har ett förhållande för sig själv i första hand, inte för den man är med, eller för sin omgivning/vänner/släkt.

En tumregel jag kör på är hur som helst att man själv aldrig vet bäst. När jag sitter i sitsen att göra dom här valen har jag alltid, och kommer förmodligen alltid, göra fel. Jag vet hur fullständigt korkad man blir när man väl sitter där. Därför säger jag i första hand: lyssna på dina vänner - för du kan inte vara objektiv. Jag har själv varit en extremt beroende junkie av ett förhållande till den grad att jag hållit kvar ett så jävla extremt destruktivt förhållande tills dess att jag själv gick i spillror.. Och jag var inte ens glad när förhållandet var som bäst, men det kunde jag inte se förän efteråt.


Så om man kortar ner allt det jag skrivit nu..
Vad är kärlek för mig?
Det är vad som gör en lycklig.
Och sedan, tänk hur mycket lycka man går miste om för att man biter fast i något som faktiskt inte är lycka längre?

Såg en rätt kul funktion på facebook igår, "Dina statusrapporter under 2010 som kollage". Jag gjorde en liknande grej 2009. Men hur som helst. Man märker saker när man kikar där. Vet att det är flera som läser min blogg som borde göra detta. Hur många statusuppdateringar handlar om ditt förhållande, och hur många handlar om hur dåligt något är i det?

----

Efter en god natts sömn kom jag ihåg ett till stycke jag tycker är jätteviktigt för kärlek. Kärlek och framförallt förhållanden är i nuet - inte sedan, inte i framtiden. Något farligt är att man resonerar att förhållandet blir bättre; "Han eller hon är i en svacka nu, men det går över - men jag vet inte om den bara varar i en månad, ett år eller tio." Det är nu du skall vara lycklig - ett förhållande och kärlek är en konstant sak. Det är inget som kommer i små doser eller perioder. Det är heller ingen konstant passion eller ett intentivt fyrverkeri varenda dag, men det är något som skall göra dig lycklig - punkt. Börjar man komma med ursäkter för att motivera sig själv vet man att något är fel.

Sedan har vi det extremt läskiga fenomenet att man resonerar att ens partner har egenheter man vill förändra eller ta bort. Hade individen egenheterna när ni blev tillsammans - live with it. Hade individen egenheterna men bet ihop och dolde dem: Ok, det betyder bara att han/hon försökte vara någon annan. Observera, man löser inte en sådan sak genom att prata eller diskutera om det. "Men vi har pratat om det här flera gånger nu, han/hon har bättrat sig/förändrat sig/lovat." Det där är något man måste akta sig för. Allt det betyder är att man försöker tvinga någon att vara något annat än vad den är - and it never works. Självklart finns det undantag, men tänk vad det egentligen innebär. Det betyder att man är tillsammans med någon som aktivt biter ihop för att vara någon annan för en. Man är aldrig skyldig förhållandet att stanna i det för en sådan uppoffring. Det är en deal som i längden får båda parter att lida.

En annan sak jag märkt att många fallit på: Kärlek är något man har nu för att man är lycklig i det nu, inte om fem år. Det är inget expresspaket till hund, villa, volvo och barn. Fokuserar man på det tappar man målet - att vara lycklig. När man börjar tänka att man inte kan se en framtid med den andre, så är det andra saker som ligger bakom problemet. Lusten kanske är borta, eller att man vill ha något annat i sin tillvaro nu. Nästan som ett mantra genom hela min text; kärlek är något man har nu, för att det gör en lycklig nu. Är man inte lycklig nu är det inget att ha. Saknas något nu, så är det nu det saknas, inte om fem år. Är förhållandet lyckligt och är man lycklig i förhållandet (utan att behöva övertala sig själv, för krävs det så är något fel), så spelar faktiskt inte framtiden speciellt stor roll i sig. Hakar man upp sig på det ändå så måste man tänka; det är något med min partner i nuet som får mig att inte se en framtid med honom/henne då. Ser ni var och hur jag skiftar fokuset?
Det handlar om förhållandet i nuet. Är man nöjd med sitt förhållande i nuet så kommer det flyta på naturligt. Ifall man känner att man desperat måste ha HVVB, så handlar det om en brist i förhållandet i nuet - inte någons diffusa framtidsvision.
Ifall man börjar diskutera detta och prata med sin partner om att förändra förhållandet för att man inte är nöjd i nuläget så är vi tillbaka till mitt förra stycke. Då handlar det om att förändra individen och förhållandet till något det inte är. Ifall osäkerheten finns där, så innebär det att det inte var naturligt för förhållandet i sig. Då är det här kanske fel individ för dig? För att göra en liknelse ur ett annat perspektiv:
Det här är nästan som att bli kär i en KK. Det förändrar grundvärderingarna för hela relationen. Ett KK-förhållande som övergår till ett riktigt förhållande är en sak. Men om bara den ena parten faller i en sådan situation, eller att man känner att man kan argumentera fram känslor från den andre.. Ja.. Jag tror defintivt man ser var jag pockar med en sådan jämförelse. Det är samma typ av situation.

Så avslutningsvis:
Jag vet att om någon som läst mitt inlägg och själv befinner sig i en situation jag beskrivit, så lär ni ifrågasätta om jag tror på kärlek. Det gör jag. Jag tror stenhårt på kärlek och all dumhet och lycka/olycka och allt vad det innebär. Jag har gjort en liten lista på punkter jag tycker är viktiga att reflektera över:

1. Gör förhållandet dig inte lycklig - gå.
2. Du är aldrig skyldig ett förhållande att stanna i det om du själv inte är lycklig.
3. Lura inte dig själv, lyssna på dina vänner, du själv vet faktiskt inte alltid bäst.
4. Är du beroende som en junkie av ditt förhållande? Se det så då. Sök hjälp för det. Gå vidare.
5. Är du inte nöjd nu, så är du inte det. Se till att bli det. Bygg inte luftslott.

Det får räcka. Tack för mig. :P

Trots att jag inte har någon kamera till övers så spelar det inte någon roll. Har inte ätit något idag än.
Så det blir ett rätt tomt inlägg. Vaknade relativt sent, har suttit och målat och läst fram tills nu. Spelade i några minuter också, men tröttnade rätt fort. Igår åt jag dock en lasagne jag fick med mig hemmifrån päronen sist jag var där. Min micro fick en riktig användning! Woho! ^^
Och imorgon blir det julbord, blev nyss medbjuden av min mor och far till något stort julbord här i stan! Och innan dess skall jag klippas! Vet dock inte hur än, så det lär bli en överraskning.. För mig med! ^^

Gruppbilden fortsätter växa fram, vet inte om jag lägger upp en safe save inatt. Isåfall blir det en uppdatering senare. Fipplar med ett nitbälte just nu. Metall-effekten var lite knepig, men inga problem. ^^
Nu är det dags för skor, och sedan skall jag börja med ansiktet - sedan är jag klar med den karaktären. Efter att den är klar skall jag fortsätta måla på Scorpio. Har redan börjat skissa på ansiktet på honom. Tittar man noga kanske man ser vem av dem det är trots den låga upplösningen.

Glhf ^^ And for god's sake. L2P like an adult. ;P

Jag har två underbara föräldrar.
En väldigt dominant och respektingivande mor, och en väldigt pedagogisk och tålmodig far.

Min mor har alltid varit den största säkerheten jag haft. När skolan krånglat, när samhället krånglat över lag, så är det hon som tagit tag i det och bänt det rätt. Det är inte mycket som klarar av att stå emot min mor och hennes vilja. En väldigt stark och dominant kvinna. Vi har haft våra duster. Men det måste man förvänta sig med tanke på att vi båda två är förjävligt viljestarka och har helt olika sätt att se på världen. Men det är delvis från henne som jag fått min något extrema sida när det kommer till vad som är rätt. Rätt skall vara rätt, hur det än skall gå till, oavsett vilken red tape som skall klippas och brännas.

Jag kan helt ärligt säga att jag kan räkna antalet gånger min far tappat fattningen på en hand. Och i ett par av dem fanns det förmildrande omständigheter - som t.ex. en viss kanotincident för en massa år sedan. En lärare in till själen. Han är det bästa pedagogen jag vet, ingen lärare kan jämföra sig på något sätt. Jag har i många fall tummen mitt i handen, och när jag behöver hjälp är det min far jag ringer. Ibland känns det som att det inte finns någonting han inte kan göra med lite ansträngning. Jag VET att när jag ber honom om hjälp, så är det bara en tidsfråga innan det som krånglar har löst sig. Varesig det är datorkrångel, trasiga takljus eller problematiska avlopp.

-------------------

För övrigt så håller jag fortfarande på med gruppbilden. Börjar bli riktigt stolt. Det som tar tid är att jag prövar olika tekniker, och när jag lyckas, så uppdaterar jag andra delar av bilden med samma teknik. Blir jag inte nöjd så börjar jag om med delen jag höll på med. Idag har jag i princip bara suttit med en jacka och en klänning..

Ett intressant ämne. Ett privat ämne. Ett vagt ämne.
Helt ärligt vet jag inte var eller hur jag skall börja här.
Jag vet knappt själv vem jag skulle anse vara min första kärlek.

Är det någon jag inte ens förstod att jag hade känslor för? Är det min första crush? Min första flickvän?
Den första personen jag älskade?

Kronologiskt då. När jag föddes, så föddes en annan tös samtidigt. Våra mödra var nära vänner, och vi växte upp tillsammans. Det var en sådan där situation där man känner i efterhand att om inte jag hade flyttat, så hade vi förmodligen varit menade på något löjligt plan. Jag minns inte vad jag själv kände under den tiden, och förmodligen då för att jag inte förstod det.. Jag hade en kort sms konversation med henne för ett halvår sedan. Annars hade vi inte haft någon kontakt på .... Många år.

Min första crush var en parallellklasskamrat på mellanstadiet. Jag vågade aldrig prata med henne, så det handlade bara om blyga blickar. Det varade i tre år, sedan bytte jag skola. Vi har dock pratat om det i efterhand och skrattat lite åt det.

Min första flickvän träffade jag när jag var 13. Förhållandet i sig varande till jag var 15. Trots det känner jag spontant att jag fick genomleva mer emotionell trauma än vad de flesta 20 åringar hunnit med. Det var en rejäl berg och dalbana med enorma svackor och intensiva perioder. Frågor som många inte ens hunnit ställa sig innan de fyllt 20 tvingades jag brottas med redan då.

Den första jag älskade? Det kan jag faktiskt inte med att skriva här. Det går inte.

Okej, jävligt brett område alltså. :P

Where to start?

Jag heter Ted Thilander. Mitt fulla namn är Ted Nils Egon Brögger Thilander (You may stop laughing now). Jag är född 89 - föddes i Borås, växte upp i Alingsås och flyttade tillbaka hit till Borås vid 7 års ålder. Jag har en väldigt respektingivande mor, en pedagogisk far och en halvambitiös lillebrol. Bodde hemma hos mina förändrar tills det att jag fyllde 19, flyttade kort där efter till en etta precis i utkanten av centrum.
Jag gick estetisk bild på gymnasiet, och hade jag fått göra om det valet så hade jag gjort det. Det enda jag lärde mig under dem tre åren var; kan man fuska, så ska man - alla genvägar är tillåtna, och det är resultatet som räknas. Efter det jobbade jag i ett år, bland annat som grafiker och sedan som murarlärling. Efter att ha fått en avsmak för hantverkaryrket valde jag att börja plugga igen. Nu inom kort skall jag påbörja sista terminen på OPUS, ett personalvetarprogram med en psykologi-inriktning.
En kort summering av mina intressen:
Rollspel, datorer, målning/teckning, musik (spelat gitarr i rätt många år nu), läsning och kaffe/rökning.

Och min nu ett och ett halvt år gamla katt, Qalille, hälsar.
Det får räcka. ^^

Här är senaste safe saven på gruppbilden från novellen.
Funderar på att posta ett utdrag ur novellen. Men har nog för få läsare som är intresserade.

Somnade vid 18 tiden igår, och har drömt en så Jävla weird dröm tills nu. Så sjukt sammanhängande att jag blir rädd. Föreställ er en modern tolkning av Giovanni Chronicles på LSD.

---

En bankett hålls i Borås som födelsedagsfirande för invigningen av en av mina bekanta av Giovanniklanen. Och som sin födelsedagspresent fick nämnd bekant också inviga sina vänner inom andra klaner. (Borås Lajvare XD) Alla lajvares familjer blev invigda till banketten i centrala Borås. En stor samling Giovanni och besökare av andra klaner var även där. En stor mängd människor var även inbjudna för att agera förfriskningar. Ingen vet att det här är en tillställning för vampyrer förutom nämnt födelsebarn, inte ens lajvarna som skall bli invigda.
Helt plötsligt under banketten försvinner alla lajvare, och ett antal besläktade från salen. Men inte jag eller min familj. Tydligen har Äldre Augustino Giovanni, bankettens anordnare, bestämt sig för att min familj är för patetisk för att invigas, så vi inkluderades bland förfriskningarna. Så när min mor, far och bror sitter och äter så går jag runt och frågar vart mina andra bekanta tagit vägen. Jag själv åt inte då det serverades fisk, och jag äter verkligen inte fisk. Jag bemöts bara av flin och överlägsna blickar, och när jag vänder mig om mot mitt bord, så ser jag hur hela min familj blir bitna i halsen och tömda på blod.
Jag flippar och tacklar den som biter min bror och bankar skiten ur personen. Min bror kvicknar till och vi ställer oss rygg mot rygg och undrar vad fan som händer. Efter att ha slagit ner de närmsta vampyrerna så kommer Augustino Giovanni själv gående mot oss med armarna utsträckta och leende. Varken jag eller min bror har någon aning om vem det här är eller vad han har med tillställningen att göra. Min något ivriga bror springer mot honom och måttar ett slag mot ansiktet, han träffar verkningslöst och blir sedan slängd in i en vägg som om han hade varit ett löv för vinden. Jag ser hur blod rinner ut hur hans hals och kropp där hans ben blivit brutna och nu sticker ut ur kroppen. Innan jag vet vad jag håller på med tar jag tag i en av trästolarna och drar den över Augustinos huvud - och av en riktigt sjuk chans av slump, så resulterar mitt andra slag i att det ena avbrutna stolsbenet körs in i hans bröst, och han faller lealös ner till golvet.
Salen fylls av tystnad tills att en kvinna skriker något på italienska, och två bredaxlade män kommer in i lokalen med pistoler. Jag blir beskjuten, men lyckas slänga mig bakom en pelare, och taktiskt lyckas ta mig fram till dem. Jag avväpnar den ena och sätter två skott i bröstet på honom, och skjuter den andre i huvudet. De övriga där verkar både för förvånade, överväldigade och roade för att reagera.
Jag springer tillbaka till min bror och ställer min rygg mot väggen så att jag inte får några döda vinklar. Jag böjer mig ner på ena knät och lägger mina fingrar mot min brors hals och känner att hans puls långsamt blir långsammare och långsammare. Då hör jag hur en av de skjutna männen skriker något på italienska och kvinnan som ropade på dem tidigare springer fram till honom. Hon biter sig själv i handleden och lägger sin hansled mot hans mun. En liten stund senare ser jag hur mannen reser sig upp. Jag lägger märke till hur det inte längre fanns några sår under hans blodiga och sönderskjutna skjorta. Utan att riktigt reflektera hur logiskt det är, så skjuter jag Augustinos i handen och drar den köttiga stumpen mot min brors läppar. Jag ser uppåt mot åskådarna och ser hur deras ögon vidgas, men kan inte avgöra varför.
Framför mina ögon ser jag hur min brors utstickande revben sjunker in i hans kropp och benen glider in i hålen där de brutits. Jag tar tag i hans arm och stödjer honom på min axel. Vid det laget har jag lugnat mig lite och skriker ut: "Var fan är de andra? Var är mina vänner?"
Innan någon hinner svara så kommer en stor samling människor gående in i salen. Mina vänner. Samtliga nu likbleka och blodiga runt munnen och kläderna. Födelsedagsbarnet möter min blick och ser förvånad ut. Han tilltalar några andra på italienska, och de svarar. Jag kan inte ett ord italienska, men eftersom detta utspelar sig i en dröm, så vet jag vad som sades, fast snarare i helhet, och inte vad orden i sig stod för.
Han undrade varför jag vad där och inte med dem. Han får svaret att Augustino hade bestämt att man inte kan inviga vem som helst, vems favorit brorson man än är. Hans ögon glider över salen. Mannen som ligger död med ett skotthål i ansiktet - mannen som står bredvid med nedblodad skjorta - min mor och far som båda sitter livlösa kvar på sina stolar - jag och min bror - sedan Augustino på golvet. Födelsedagsbarnets ögon vidgas, och han möter min blick.
Trots att det inte är logiskt, så drog jag slutsatsen att mannen som ligger framför mig är anledningen till att min bror nästan dött, att mina föräldrar är döda - och att jag egentligen hade kunnat vara något av en hedersgäst som de andra. Mina ögon smalnar och jag känner hur jag nästan börjar morra. Jag avfyrar resten av magsinet i Augustinos huvud och ser hur han långsamt smälter ner till damm. Jag kastar pistolen genom ett närliggande fönster och slänger mig efter.

---

Det sista jag ser av drömmen är hur jag klättrar på fasaden med min bror på ryggen. Fast det kan snarare attributeras till att jag spelat för mycket Assassins Creed 2.

Så där avslutades drömmen, för jag hörde hur min katt hade kissat inne i storarummet. Jag vaknar av det ljudet, hur väl min katt än försöker dölja det.

För att summera. All my friends are vampires, I'm not. My family is dead, literally, since my brother just became a low generation Giovanni. And I've got a huge price on my head since I just blew the head of one of the Giovanni elders.
Jag vet inte om jag vågar fortsätta drömma i den här banan. :P Det kan bara gå neråt.

Ok, vad händer?
Ekonomistyrningstentan känns rätt fixad. Jag är så förberedd jag kan bli.
Grupparbetet börjar det bli panik med. Men min egna del är i alla fall avklarad. Nu är det bara dags att sätta ihop skiten, och göra en presentation.
Hemtentan går segt. Jag gjorde misstaget att tro att bara för att de första 2/3 gick på en dag, så skulle den sista tredjedelen gå lika fort. Är inte riktigt nöjd med litteraturen vi har faktiskt. Och det är sjukt svårt att hitta begreppen som används någon annanstans. Och exemplen i boken SUGER.

Utöver detta står allt helt still just nu. Eller ja, förutom jobbsök. Det tågar på. Men är sjukt orolig för sommaren. Jävla byråkrati överallt. Blir helt galen. Jag fokuserar på att jag i alla fall klarar första månaden i sommar med mitt sparande.. Men AF krånglar som satan. Bah.

Jag har inte ens tid att skriva på min novell eller att rita egentligen.

Sitter i datorsalen på HB nu och fördriver tid tills nästa lektion. Fick dock reda på att den inte är förän halv tre, så funderar på att skippa den. Kanske kan tvinga Josef att dra på den och ta anteckningar. Det är en extra examination på gruppuppgiften för dem som beklagat sig lite och vill avsluta kursen tidigare pga. planerad semesterresa.. ^^ Är lite avis.

Vad händer mer. Well. Inget. Punkt.

I'm starting from the beginning.
Nu är redovisningarna för Forskningsmetodiken över, och jag det har gått bra. Tenta nästa vecka, men jag tror inte den kommer vara några större problem. Alla i klassen har gjort bra ifrån sig tycker jag, och kursen har varit svår men intressant. Jag var lite rädd för inför redovisningen eftersom jag var sist ut, och jag hade alla andra att jämföra med, samt att jag var.. Ensam om att skriva ensam? XD Min redovisning var mycket kortare och mer koncist, samt att jag skippade att nämna många av sakerna andra grupper lagt enorm vikt på.

And lastly. Jag är Arg. Jag är sjukt Arg. Men mest ledsen.
Jag trodde skitsnack om mig hade börjat läggas ner, och att folk faktiskt börjat växa upp. Men jag hade visst fel. Men det här säger jag: Får jag reda på vem det gäller, så hade jag velat slita den personen i små bitar - om det inte vore för att jag är så Jävla besviken och ledsen istället. Gå och förstör någon annans tillvaro. Miffo.
Det krävs inte mycket för att jag skall le och tycka om min tillvaro. Men trampar du på min, så sparkar jag tillbaka. Lämna min tillvaro ifred!
Och skall man nu ha mage att sprida skitsnack - försök i alla fall vara LITE sanningsenlig wtf. Går det här att spåra åt något håll, så kommer huvuden att ryka. I've done much worse to liers.

Sitter i skolan och putsar på redovisningen i morgon. Det skall nog inte bli några problem. Min enkät om läsvanor är episk!
Utöver det har inget hänt.. Jag flunkade en tenta, men har klarat resten, så jag klagar inte.
Jag försöker känna mig motiverad, men det går inte så bra.. Finns bara färre och färre motivatorer omkring mig.
Somliga som försöker supporta mig ser inte ens att de själva är en anledning till att jag mår som jag mår. :S

Jag är lite besviken, men jag är för dum för att ge mig helt. Jag behöver någonting, och då menar jag Behöver, som i Måste ha. Som syre. Därför tänker jag inte sluta. Tyvärr. -_-
(Jag HATAR FBs version av den smileyn. Den ser så Jävla nöjd ut... och jag använder den bara när jag är missnöjd..)

Min bild är klar, undra om folk ser vem det är? ;P

Är inne på andra boken nu. Jag måste erkänna att böckerna är mer lättlyssnade än lättläsna.
Karaktärerna är ändå rätt okej illustrerade.

Slö dag idag. Målat större delen av dagen.
Vad tycks?

Kommer förmodligen måla större delen av dagen imorgon. Jag orkar inte känna eller tänka mer.

Har börjat läsa samtidigt som jag ritar. The Eye of the World - första boken i The Wheel of Time serien.
Delvis pga. att jag vill se huruvida Jordan skriver bättre än Martin, och om Jamie förtjände att förlora mot Rand. ;P
(Do not mock me for my geekiness. :P)

Jag har redan tagit mig an ett nytt projekt. En bulle till dem som ser vem det är. :P Och känner ni henne, men inte känner igen henne, så blir jag sur. ;P

Massor med massa ledighet nu.. Det är bra för att rita och vara kreativ antar jag. Men jag vill verkligen inte tänka så mycket. Och jag blir bara mer och mer säker på att jag har rätt om mitt förra inlägg. Speciellt när någon beklagar sig inför mig över sin egen tvåsamhet, och sedan se henne förlåta allt efter en liten ursäkt - för sjuttioelfte gången.
Och jag skall inte tro på att det är svinen som får vad jag önskar mig?
Ja, sure, man kan se det som att de vinner inte i "längden". But life is short. And they win in the short run.
The rest of us don't win at all.

Bilden är klar.
Eller i alla fall så klar som jag tänker göra den.

Jag har bestämt mig att göra vad jag funderat på i ett par år nu.
I need to change. Den jag är har ingen plats i min omgivning.
Jag skall bli ett oempatiskt jobbigt svin.
Eftersom, bevisligen, så är det sådana killar som Har en plats här.
Dem som tjejer försvarar med näbbar och klor.
- och som får dem att må dåligt. :)

The message is clear.

Vill jag vara omtyckt, så måste jag bevisligen bli ett svin. :)
Don't give me shit about it. See how you handle your own life, and accept that I'm forced to do this.
Maybe by you?

FFS.

En till natt är över. *snörvel*

Har kikat på film och målat.
(Clash of the Titans och 14 Blades.. Båda var riktigt B, om jag får vara ärlig)
Bilden går frammåt, skall försöka bifoga en workprint av den. Har dock censurerat överblicksbilden, så att ingen får tjuvkika innan den är klar. Är riktigt nöjd med färgerna. Dom klassar jag som helt färdiga nu. Det enda som är kvar är detaljer. Typ, linnekant, hudtextur, ett par highlights..
Men det får komma imorgon, om jag orkar fortsätta då.
Jag finner ingen motivation.
Den försvann.