Dag 05: Vad är kärlek? - uppdatering
Nu har jag lite tid att engagera mig i inlägget också. Det här är en rätt djup fråga för min del. Inte djup på ett filosofiskt plan i sig kanske. Utan snarare att min uppfattning kräver att man helt enkelt måste omvärdera rätt många av sina förförståelser om kärlek för att kunna se vad jag menar.
Hade en rätt komplicerad diskussion med en vän häromdan om detta också som jag kan nämna. För att göra någon form av uppdelning börjar vi helt enkelt från ett top-down perspektiv.
Kärlek, begreppet kärlek, vad står det för? Många slänger sig med order relativt lätt och målar upp det på både vänner, familj och partnerskap. Jag har svårt för det. Dom får gärna göra det, men det skapar bara mer problem än vad det är värt enligt mig. Kärlek i dem fallen är ju trots allt helt olika fenomen.
Man kan göra det till en diskussion om hönan eller ägget genom att ersätta orden med romantik och kärlek. Som sagt tycker jag man komplicerar saker och ting då eftersom det är helt olika fenomen som delar samma term. Dvs. det här är helt enkelt en semantisk debatt.
I min värld har jag delat upp det genom att helt enkelt kalla kärlek mellan vänner för vänskaplig kärlek, kärlek till familjen för familjekärlek och kärlek som har med romantik att göra för enbart kärlek. Jag tror att den mest intressanta diskussionen här är mina tankar kring den romantiska kärleken.
Den romantiska kärleken för mig är till stor del lust. När lusten försvinner finner jag ingen mening med det hela. Det låter kanske hårt, men det är så jag känner. Jag STÖR mig på dem som resonerar att man skall behålla ett förhållande efter att lusten är borta. Finns det ingen lust så finns det ingen romantik, och då kan man knappast kalla det man har för romantisk kärlek. När det händer resonerar jag att man borde gå vidare. Liksom, är lusten död, så handlar det snarare om antingen ett beroende, eller ren självisk vinning från den ena parten.
Exempel: En tjej som rent ekonomiskt tjänar på att vara med en kille.
(Det kan handla om ett förhållande där båda två har förhållandet för självisk vinning.. Screw it then, då finns det andra som man passar bättre med.)
Ett förhållande är något man skall ha för att man blir lycklig av den man är med. När man tvingar sig själv att stanna i ett förhållande är man bara puckad.
Jag lider med väldigt många utav mina vänner nu som helt ärligt har Dåliga förhållanden. Deras vänner ser det, jag ser det, men de själva vill inte se det. I ett förhållande skall man vara mer lycklig än olycklig. Är man mer olycklig än lycklig skall förhållandet skrotas. Och hela grejen med att förändra varandra Efter att man blivit ett par? Var fan kommer det ifrån? Ren idioti. Varför bita sig fast i förhållandet då? Det finns förmodligen andra man själv skulle vara lyckligare med, andra som man skulle göra lyckligare än sin respektive.
Man är inte skyldig ett förhållande att bita ihop genom sin olycka för att det skall hålla.
Det är förhållandet i sig som är skyldig att göra båda parterna lyckliga. Uppfyller det inte det, så är det bara ett beroende som håller en kvar - Och det är farligt.
En sak jag måste klargöra om mina ovanstående påstående:
Olycka betyder inte brist på lycka, och brist på olycka betyder absolut inte lycka.
Angående att olycka inte betyder brist på lycka; ett förhållande har ALLTID ups and downs. Jag har bekanta nu som i princip konstant går runt och mår dåligt över sitt förhållande, men så fort deras partner gör en god gärning glömmer dom ALLT. Trots att förhållandet kanske består av 95% misär, och resterande 5% lycka, så intalar man sig att så inte är fallet. Vad jag menar är att bara för att det finns lite lycka i ett förhållande, så betyder inte det att det är värt att hålla fast.
Angående att brist på olycka inte betyder lycka; även om ens partner är perfekt så kan lusten dö. Även om ens partner är perfekt så spelar det ingen roll om attraktionen och lyckan i sig är borta. Man har ett förhållande för sig själv i första hand, inte för den man är med, eller för sin omgivning/vänner/släkt.
En tumregel jag kör på är hur som helst att man själv aldrig vet bäst. När jag sitter i sitsen att göra dom här valen har jag alltid, och kommer förmodligen alltid, göra fel. Jag vet hur fullständigt korkad man blir när man väl sitter där. Därför säger jag i första hand: lyssna på dina vänner - för du kan inte vara objektiv. Jag har själv varit en extremt beroende junkie av ett förhållande till den grad att jag hållit kvar ett så jävla extremt destruktivt förhållande tills dess att jag själv gick i spillror.. Och jag var inte ens glad när förhållandet var som bäst, men det kunde jag inte se förän efteråt.
Så om man kortar ner allt det jag skrivit nu..
Vad är kärlek för mig?
Det är vad som gör en lycklig.
Och sedan, tänk hur mycket lycka man går miste om för att man biter fast i något som faktiskt inte är lycka längre?
Såg en rätt kul funktion på facebook igår, "Dina statusrapporter under 2010 som kollage". Jag gjorde en liknande grej 2009. Men hur som helst. Man märker saker när man kikar där. Vet att det är flera som läser min blogg som borde göra detta. Hur många statusuppdateringar handlar om ditt förhållande, och hur många handlar om hur dåligt något är i det?
----
Efter en god natts sömn kom jag ihåg ett till stycke jag tycker är jätteviktigt för kärlek. Kärlek och framförallt förhållanden är i nuet - inte sedan, inte i framtiden. Något farligt är att man resonerar att förhållandet blir bättre; "Han eller hon är i en svacka nu, men det går över - men jag vet inte om den bara varar i en månad, ett år eller tio." Det är nu du skall vara lycklig - ett förhållande och kärlek är en konstant sak. Det är inget som kommer i små doser eller perioder. Det är heller ingen konstant passion eller ett intentivt fyrverkeri varenda dag, men det är något som skall göra dig lycklig - punkt. Börjar man komma med ursäkter för att motivera sig själv vet man att något är fel.
Sedan har vi det extremt läskiga fenomenet att man resonerar att ens partner har egenheter man vill förändra eller ta bort. Hade individen egenheterna när ni blev tillsammans - live with it. Hade individen egenheterna men bet ihop och dolde dem: Ok, det betyder bara att han/hon försökte vara någon annan. Observera, man löser inte en sådan sak genom att prata eller diskutera om det. "Men vi har pratat om det här flera gånger nu, han/hon har bättrat sig/förändrat sig/lovat." Det där är något man måste akta sig för. Allt det betyder är att man försöker tvinga någon att vara något annat än vad den är - and it never works. Självklart finns det undantag, men tänk vad det egentligen innebär. Det betyder att man är tillsammans med någon som aktivt biter ihop för att vara någon annan för en. Man är aldrig skyldig förhållandet att stanna i det för en sådan uppoffring. Det är en deal som i längden får båda parter att lida.
En annan sak jag märkt att många fallit på: Kärlek är något man har nu för att man är lycklig i det nu, inte om fem år. Det är inget expresspaket till hund, villa, volvo och barn. Fokuserar man på det tappar man målet - att vara lycklig. När man börjar tänka att man inte kan se en framtid med den andre, så är det andra saker som ligger bakom problemet. Lusten kanske är borta, eller att man vill ha något annat i sin tillvaro nu. Nästan som ett mantra genom hela min text; kärlek är något man har nu, för att det gör en lycklig nu. Är man inte lycklig nu är det inget att ha. Saknas något nu, så är det nu det saknas, inte om fem år. Är förhållandet lyckligt och är man lycklig i förhållandet (utan att behöva övertala sig själv, för krävs det så är något fel), så spelar faktiskt inte framtiden speciellt stor roll i sig. Hakar man upp sig på det ändå så måste man tänka; det är något med min partner i nuet som får mig att inte se en framtid med honom/henne då. Ser ni var och hur jag skiftar fokuset?
Det handlar om förhållandet i nuet. Är man nöjd med sitt förhållande i nuet så kommer det flyta på naturligt. Ifall man känner att man desperat måste ha HVVB, så handlar det om en brist i förhållandet i nuet - inte någons diffusa framtidsvision.
Ifall man börjar diskutera detta och prata med sin partner om att förändra förhållandet för att man inte är nöjd i nuläget så är vi tillbaka till mitt förra stycke. Då handlar det om att förändra individen och förhållandet till något det inte är. Ifall osäkerheten finns där, så innebär det att det inte var naturligt för förhållandet i sig. Då är det här kanske fel individ för dig? För att göra en liknelse ur ett annat perspektiv:
Det här är nästan som att bli kär i en KK. Det förändrar grundvärderingarna för hela relationen. Ett KK-förhållande som övergår till ett riktigt förhållande är en sak. Men om bara den ena parten faller i en sådan situation, eller att man känner att man kan argumentera fram känslor från den andre.. Ja.. Jag tror defintivt man ser var jag pockar med en sådan jämförelse. Det är samma typ av situation.
Så avslutningsvis:
Jag vet att om någon som läst mitt inlägg och själv befinner sig i en situation jag beskrivit, så lär ni ifrågasätta om jag tror på kärlek. Det gör jag. Jag tror stenhårt på kärlek och all dumhet och lycka/olycka och allt vad det innebär. Jag har gjort en liten lista på punkter jag tycker är viktiga att reflektera över:
1. Gör förhållandet dig inte lycklig - gå.
2. Du är aldrig skyldig ett förhållande att stanna i det om du själv inte är lycklig.
3. Lura inte dig själv, lyssna på dina vänner, du själv vet faktiskt inte alltid bäst.
4. Är du beroende som en junkie av ditt förhållande? Se det så då. Sök hjälp för det. Gå vidare.
5. Är du inte nöjd nu, så är du inte det. Se till att bli det. Bygg inte luftslott.
Det får räcka. Tack för mig. :P
Hade en rätt komplicerad diskussion med en vän häromdan om detta också som jag kan nämna. För att göra någon form av uppdelning börjar vi helt enkelt från ett top-down perspektiv.
Kärlek, begreppet kärlek, vad står det för? Många slänger sig med order relativt lätt och målar upp det på både vänner, familj och partnerskap. Jag har svårt för det. Dom får gärna göra det, men det skapar bara mer problem än vad det är värt enligt mig. Kärlek i dem fallen är ju trots allt helt olika fenomen.
Man kan göra det till en diskussion om hönan eller ägget genom att ersätta orden med romantik och kärlek. Som sagt tycker jag man komplicerar saker och ting då eftersom det är helt olika fenomen som delar samma term. Dvs. det här är helt enkelt en semantisk debatt.
I min värld har jag delat upp det genom att helt enkelt kalla kärlek mellan vänner för vänskaplig kärlek, kärlek till familjen för familjekärlek och kärlek som har med romantik att göra för enbart kärlek. Jag tror att den mest intressanta diskussionen här är mina tankar kring den romantiska kärleken.
Den romantiska kärleken för mig är till stor del lust. När lusten försvinner finner jag ingen mening med det hela. Det låter kanske hårt, men det är så jag känner. Jag STÖR mig på dem som resonerar att man skall behålla ett förhållande efter att lusten är borta. Finns det ingen lust så finns det ingen romantik, och då kan man knappast kalla det man har för romantisk kärlek. När det händer resonerar jag att man borde gå vidare. Liksom, är lusten död, så handlar det snarare om antingen ett beroende, eller ren självisk vinning från den ena parten.
Exempel: En tjej som rent ekonomiskt tjänar på att vara med en kille.
(Det kan handla om ett förhållande där båda två har förhållandet för självisk vinning.. Screw it then, då finns det andra som man passar bättre med.)
Ett förhållande är något man skall ha för att man blir lycklig av den man är med. När man tvingar sig själv att stanna i ett förhållande är man bara puckad.
Jag lider med väldigt många utav mina vänner nu som helt ärligt har Dåliga förhållanden. Deras vänner ser det, jag ser det, men de själva vill inte se det. I ett förhållande skall man vara mer lycklig än olycklig. Är man mer olycklig än lycklig skall förhållandet skrotas. Och hela grejen med att förändra varandra Efter att man blivit ett par? Var fan kommer det ifrån? Ren idioti. Varför bita sig fast i förhållandet då? Det finns förmodligen andra man själv skulle vara lyckligare med, andra som man skulle göra lyckligare än sin respektive.
Man är inte skyldig ett förhållande att bita ihop genom sin olycka för att det skall hålla.
Det är förhållandet i sig som är skyldig att göra båda parterna lyckliga. Uppfyller det inte det, så är det bara ett beroende som håller en kvar - Och det är farligt.
En sak jag måste klargöra om mina ovanstående påstående:
Olycka betyder inte brist på lycka, och brist på olycka betyder absolut inte lycka.
Angående att olycka inte betyder brist på lycka; ett förhållande har ALLTID ups and downs. Jag har bekanta nu som i princip konstant går runt och mår dåligt över sitt förhållande, men så fort deras partner gör en god gärning glömmer dom ALLT. Trots att förhållandet kanske består av 95% misär, och resterande 5% lycka, så intalar man sig att så inte är fallet. Vad jag menar är att bara för att det finns lite lycka i ett förhållande, så betyder inte det att det är värt att hålla fast.
Angående att brist på olycka inte betyder lycka; även om ens partner är perfekt så kan lusten dö. Även om ens partner är perfekt så spelar det ingen roll om attraktionen och lyckan i sig är borta. Man har ett förhållande för sig själv i första hand, inte för den man är med, eller för sin omgivning/vänner/släkt.
En tumregel jag kör på är hur som helst att man själv aldrig vet bäst. När jag sitter i sitsen att göra dom här valen har jag alltid, och kommer förmodligen alltid, göra fel. Jag vet hur fullständigt korkad man blir när man väl sitter där. Därför säger jag i första hand: lyssna på dina vänner - för du kan inte vara objektiv. Jag har själv varit en extremt beroende junkie av ett förhållande till den grad att jag hållit kvar ett så jävla extremt destruktivt förhållande tills dess att jag själv gick i spillror.. Och jag var inte ens glad när förhållandet var som bäst, men det kunde jag inte se förän efteråt.
Så om man kortar ner allt det jag skrivit nu..
Vad är kärlek för mig?
Det är vad som gör en lycklig.
Och sedan, tänk hur mycket lycka man går miste om för att man biter fast i något som faktiskt inte är lycka längre?
Såg en rätt kul funktion på facebook igår, "Dina statusrapporter under 2010 som kollage". Jag gjorde en liknande grej 2009. Men hur som helst. Man märker saker när man kikar där. Vet att det är flera som läser min blogg som borde göra detta. Hur många statusuppdateringar handlar om ditt förhållande, och hur många handlar om hur dåligt något är i det?
----
Efter en god natts sömn kom jag ihåg ett till stycke jag tycker är jätteviktigt för kärlek. Kärlek och framförallt förhållanden är i nuet - inte sedan, inte i framtiden. Något farligt är att man resonerar att förhållandet blir bättre; "Han eller hon är i en svacka nu, men det går över - men jag vet inte om den bara varar i en månad, ett år eller tio." Det är nu du skall vara lycklig - ett förhållande och kärlek är en konstant sak. Det är inget som kommer i små doser eller perioder. Det är heller ingen konstant passion eller ett intentivt fyrverkeri varenda dag, men det är något som skall göra dig lycklig - punkt. Börjar man komma med ursäkter för att motivera sig själv vet man att något är fel.
Sedan har vi det extremt läskiga fenomenet att man resonerar att ens partner har egenheter man vill förändra eller ta bort. Hade individen egenheterna när ni blev tillsammans - live with it. Hade individen egenheterna men bet ihop och dolde dem: Ok, det betyder bara att han/hon försökte vara någon annan. Observera, man löser inte en sådan sak genom att prata eller diskutera om det. "Men vi har pratat om det här flera gånger nu, han/hon har bättrat sig/förändrat sig/lovat." Det där är något man måste akta sig för. Allt det betyder är att man försöker tvinga någon att vara något annat än vad den är - and it never works. Självklart finns det undantag, men tänk vad det egentligen innebär. Det betyder att man är tillsammans med någon som aktivt biter ihop för att vara någon annan för en. Man är aldrig skyldig förhållandet att stanna i det för en sådan uppoffring. Det är en deal som i längden får båda parter att lida.
En annan sak jag märkt att många fallit på: Kärlek är något man har nu för att man är lycklig i det nu, inte om fem år. Det är inget expresspaket till hund, villa, volvo och barn. Fokuserar man på det tappar man målet - att vara lycklig. När man börjar tänka att man inte kan se en framtid med den andre, så är det andra saker som ligger bakom problemet. Lusten kanske är borta, eller att man vill ha något annat i sin tillvaro nu. Nästan som ett mantra genom hela min text; kärlek är något man har nu, för att det gör en lycklig nu. Är man inte lycklig nu är det inget att ha. Saknas något nu, så är det nu det saknas, inte om fem år. Är förhållandet lyckligt och är man lycklig i förhållandet (utan att behöva övertala sig själv, för krävs det så är något fel), så spelar faktiskt inte framtiden speciellt stor roll i sig. Hakar man upp sig på det ändå så måste man tänka; det är något med min partner i nuet som får mig att inte se en framtid med honom/henne då. Ser ni var och hur jag skiftar fokuset?
Det handlar om förhållandet i nuet. Är man nöjd med sitt förhållande i nuet så kommer det flyta på naturligt. Ifall man känner att man desperat måste ha HVVB, så handlar det om en brist i förhållandet i nuet - inte någons diffusa framtidsvision.
Ifall man börjar diskutera detta och prata med sin partner om att förändra förhållandet för att man inte är nöjd i nuläget så är vi tillbaka till mitt förra stycke. Då handlar det om att förändra individen och förhållandet till något det inte är. Ifall osäkerheten finns där, så innebär det att det inte var naturligt för förhållandet i sig. Då är det här kanske fel individ för dig? För att göra en liknelse ur ett annat perspektiv:
Det här är nästan som att bli kär i en KK. Det förändrar grundvärderingarna för hela relationen. Ett KK-förhållande som övergår till ett riktigt förhållande är en sak. Men om bara den ena parten faller i en sådan situation, eller att man känner att man kan argumentera fram känslor från den andre.. Ja.. Jag tror defintivt man ser var jag pockar med en sådan jämförelse. Det är samma typ av situation.
Så avslutningsvis:
Jag vet att om någon som läst mitt inlägg och själv befinner sig i en situation jag beskrivit, så lär ni ifrågasätta om jag tror på kärlek. Det gör jag. Jag tror stenhårt på kärlek och all dumhet och lycka/olycka och allt vad det innebär. Jag har gjort en liten lista på punkter jag tycker är viktiga att reflektera över:
1. Gör förhållandet dig inte lycklig - gå.
2. Du är aldrig skyldig ett förhållande att stanna i det om du själv inte är lycklig.
3. Lura inte dig själv, lyssna på dina vänner, du själv vet faktiskt inte alltid bäst.
4. Är du beroende som en junkie av ditt förhållande? Se det så då. Sök hjälp för det. Gå vidare.
5. Är du inte nöjd nu, så är du inte det. Se till att bli det. Bygg inte luftslott.
Det får räcka. Tack för mig. :P
Kommentarer
Trackback
