Trött.
Jag är bara så jävla trött på allt och alla just nu.
Framförallt trött på mitt jobb, mina arbetskamrater och såkallade chefer.
Jag är också så trött på hur man bemöter mig.
Har jag texten: "Trampa på mig så mycket du vill, det är helt okej, jag tar den skiten" inpräntat i pannan på mig?
Nej nu jävlar får det vara slut.
Jag tar inte mer skit.
Blir jag illa behandlad, så ger jag upp. Jag slutar med vad jag håller på med.
Jag tänker inte ens berätta, förklara eller diskutera.
Jag bara ger upp. Håller käft och går.
För jag tål inte mer.
Jag orkar inte mer.
- och jag får inte ens bli arg för det.
Det är JAG som blir boven för att jag blir dåligt behandlad.
VAD I HELVETE ÄR FEL PÅ DEN HÄR VÄRLDEN?!
Är det svårt att fatta att det är lätt att överreagera när det kommer lager på lager på lager, AND IT JUST WON'T END?!
Många bäckar små blir ett helt jävla hav tillslut.
Framförallt trött på mitt jobb, mina arbetskamrater och såkallade chefer.
Jag är också så trött på hur man bemöter mig.
Har jag texten: "Trampa på mig så mycket du vill, det är helt okej, jag tar den skiten" inpräntat i pannan på mig?
Nej nu jävlar får det vara slut.
Jag tar inte mer skit.
Blir jag illa behandlad, så ger jag upp. Jag slutar med vad jag håller på med.
Jag tänker inte ens berätta, förklara eller diskutera.
Jag bara ger upp. Håller käft och går.
För jag tål inte mer.
Jag orkar inte mer.
- och jag får inte ens bli arg för det.
Det är JAG som blir boven för att jag blir dåligt behandlad.
VAD I HELVETE ÄR FEL PÅ DEN HÄR VÄRLDEN?!
Är det svårt att fatta att det är lätt att överreagera när det kommer lager på lager på lager, AND IT JUST WON'T END?!
Många bäckar små blir ett helt jävla hav tillslut.
I (don't) feel good.
Senaste veckan har varit katastrof.
Mitt mående går tvärt rakt neråt just nu.
- och ingen kan stöjda mig nu.
Jag kan inte ens prata ut med någon just nu.
Ingen som är nåbar kan förstå.
Jag känner mig krossad och ensam.
En spillra av den jag var.
Jag har känt det komma långsamt över mig.
Men vissa känslor som dykt upp nu, starkare än förr,
- har tippat allt över kanten.
Mitt liv existerar inte längre.
Bara små fragment som löst håller ihop av mina desperata försök att överleva.
Jag känner att mina vänner glider allt mer ifrån mig.
Mina gamla intressen ORKAR jag inte med, även om jag vill och har lust.
Jag orkar inte.
Jag är både för mentalt och psykiskt utmattad.
Jag kan inte ens vara genuint lycklig över det jag har just nu.
Jag exploderar på grund av drömmar och förtryckta känslor.
Den här veckan har varit en ren konstant mardröm.
Ingen lugn stund har kunnat få mig att vila ut eller lugna ner mig.
Så fort jag fått tillfälle att tänka har mina tankar flutit iväg mot områden jag trodde jag lämnat bakom mig.
Det gör ont. Så fruktansvärt ont.
Liksom, helt vilseledda tankar leder till det på helt osannolika vägar.
Jag vill inte förklara för ingående.
För många läser min blogg. För många som inte bryr sig.
Jag kan ju säga att mina senaste arbetsdagar har varit bidragande då vi jobbat i Fjärrås.
Har inte kunnat sluta känna mig illamående på jobbet förän vi åkt därifrån.
Men nu blev det mycket bättre.
Nu skall vi jobba i Kungsbacka. På ett bygge. Vi skall renovera någon skola.
Jag börjar kvart i sex.
Somliga som läser det här tänker säkert att kvart i sex inte är så tidigt.
I jämförelse.
Jag börjar halv åtta som det är nu.
Då måste jag gå upp 5 för att hinna.
- och det tåget är det andra tåget som går på morgonen.
Det innan dess går klockan 4. Jag får vänta på centralen i gbg i en och en halv timma innan mitt sammåk hämtar mig.
Mitt liv kommer försvinna ännu mer.
Jag för seriöst långsamt på det här jobbet.
Det här livet börjar ruttna.
Jag saknar så mycket.
Så mycket mer än vad jag trodde att jag skulle.
Så mycket mer än vad jag trodde att jag Kunde.
Speciellt med tanke på tankarna jag har.
Jag spricker, skälver, faller i bitar.
Jag hålls ihop av ett skört nät.
Ett nät som bara lyckas hålla ett par bitar på plats medan resten får rasa i golvet.
Det är så ironiskt.
Jag var tvungen att vara Sjuk för att orka med mina intressen.
Jag sjukskrev mig i onsdags.
Febern gick över på fredagkvällen.
Då orkade jag lajva på lördagen.
Något jag inte kunnat göra sedan jag började jobba.
Jag var tvungen att vara sjuk för att orka med att ha kul.
Låter inte det sjukt?
Jag har så mycket mer att säga.
Så många fler ord.
Skall försöka summera lite.
Alltså..
Det är så många fenomen med psyket som är intressanta.
Jag ser verkligen mig själv falla i bitar.
Jag är en drömmare.
Jag vill inte leva i en värld som fungerar som denna.
Jag vill leva i en värld som är simplare, som man kan handskas med.
En där man kan hämnas förräderi, en där man är speciell, en där man inte är söndertryckt av allas förväntningar på en. En värld som kanske tillför den mystik som man söker i filmer och böcker.
Jag både läser och skriver. Jag försöker skriva ner den världen jag vill leva i.
En värld lika full av problem som den riktiga. Men det är en värld där mystiken fortfarande finns.
Där under kan ske som lättar ens hjärta. Sann glädje.
Den riktiga världen verkar så... Futtig.
Den verkliga världen har verkligen smulats sönder för mig, och det enda jag haft kvar har varit min lilla egna fantasivärld.
Men nu börjar den verkliga världen ta kål på den också.
Jag klarar verkligen inte mer.
Allt verkar vara så förödiskt och hemskt i den riktiga världen.
Att den kommer spricka och gå sönder, precis som om den var den påhittade låtsasvärlden.
Min lilla fantasivärld har vuxit och blivit rätt stor med åren. Jag har många historier, personer och platser att berätta om.
Mitt liv består nu mer av; uppstigning; jobbfärd; jobb; jobb; hemfärd; säng.
Det som kallas fritid skulle isåfall vara det lilla som jag ligger och fantiserar ihop när jag ligger i min säng och skall sova.
Men nu börjar den riktiga världen läcka in. Den konstanta pressen och paniken hindrar mig från att tänka konstruktivt. Min inre värld blir mörk och hemsk. Jag är maktlöst fast.
Scener ur min egen tragiska verklighet spelas upp i min värld om och om igen, jag spyr.
Saker jag förtränger och förtrycker kommer upp till ytan genom min egna inre värld och jag kan inte sluta tänka på det nu.
Jag är fast, och jag kan inte bli fri.
Jag vill inte leva i en värld som går på pengar och lidande.
Jag vill inte leva i en tragisk verklighet.
Jag lever i en tragisk verklighet.
Men den kan inte ens lämna mig egen låtsasvärld ifred.
Mitt mående går tvärt rakt neråt just nu.
- och ingen kan stöjda mig nu.
Jag kan inte ens prata ut med någon just nu.
Ingen som är nåbar kan förstå.
Jag känner mig krossad och ensam.
En spillra av den jag var.
Jag har känt det komma långsamt över mig.
Men vissa känslor som dykt upp nu, starkare än förr,
- har tippat allt över kanten.
Mitt liv existerar inte längre.
Bara små fragment som löst håller ihop av mina desperata försök att överleva.
Jag känner att mina vänner glider allt mer ifrån mig.
Mina gamla intressen ORKAR jag inte med, även om jag vill och har lust.
Jag orkar inte.
Jag är både för mentalt och psykiskt utmattad.
Jag kan inte ens vara genuint lycklig över det jag har just nu.
Jag exploderar på grund av drömmar och förtryckta känslor.
Den här veckan har varit en ren konstant mardröm.
Ingen lugn stund har kunnat få mig att vila ut eller lugna ner mig.
Så fort jag fått tillfälle att tänka har mina tankar flutit iväg mot områden jag trodde jag lämnat bakom mig.
Det gör ont. Så fruktansvärt ont.
Liksom, helt vilseledda tankar leder till det på helt osannolika vägar.
Jag vill inte förklara för ingående.
För många läser min blogg. För många som inte bryr sig.
Jag kan ju säga att mina senaste arbetsdagar har varit bidragande då vi jobbat i Fjärrås.
Har inte kunnat sluta känna mig illamående på jobbet förän vi åkt därifrån.
Men nu blev det mycket bättre.
Nu skall vi jobba i Kungsbacka. På ett bygge. Vi skall renovera någon skola.
Jag börjar kvart i sex.
Somliga som läser det här tänker säkert att kvart i sex inte är så tidigt.
I jämförelse.
Jag börjar halv åtta som det är nu.
Då måste jag gå upp 5 för att hinna.
- och det tåget är det andra tåget som går på morgonen.
Det innan dess går klockan 4. Jag får vänta på centralen i gbg i en och en halv timma innan mitt sammåk hämtar mig.
Mitt liv kommer försvinna ännu mer.
Jag för seriöst långsamt på det här jobbet.
Det här livet börjar ruttna.
Jag saknar så mycket.
Så mycket mer än vad jag trodde att jag skulle.
Så mycket mer än vad jag trodde att jag Kunde.
Speciellt med tanke på tankarna jag har.
Jag spricker, skälver, faller i bitar.
Jag hålls ihop av ett skört nät.
Ett nät som bara lyckas hålla ett par bitar på plats medan resten får rasa i golvet.
Det är så ironiskt.
Jag var tvungen att vara Sjuk för att orka med mina intressen.
Jag sjukskrev mig i onsdags.
Febern gick över på fredagkvällen.
Då orkade jag lajva på lördagen.
Något jag inte kunnat göra sedan jag började jobba.
Jag var tvungen att vara sjuk för att orka med att ha kul.
Låter inte det sjukt?
Jag har så mycket mer att säga.
Så många fler ord.
Skall försöka summera lite.
Alltså..
Det är så många fenomen med psyket som är intressanta.
Jag ser verkligen mig själv falla i bitar.
Jag är en drömmare.
Jag vill inte leva i en värld som fungerar som denna.
Jag vill leva i en värld som är simplare, som man kan handskas med.
En där man kan hämnas förräderi, en där man är speciell, en där man inte är söndertryckt av allas förväntningar på en. En värld som kanske tillför den mystik som man söker i filmer och böcker.
Jag både läser och skriver. Jag försöker skriva ner den världen jag vill leva i.
En värld lika full av problem som den riktiga. Men det är en värld där mystiken fortfarande finns.
Där under kan ske som lättar ens hjärta. Sann glädje.
Den riktiga världen verkar så... Futtig.
Den verkliga världen har verkligen smulats sönder för mig, och det enda jag haft kvar har varit min lilla egna fantasivärld.
Men nu börjar den verkliga världen ta kål på den också.
Jag klarar verkligen inte mer.
Allt verkar vara så förödiskt och hemskt i den riktiga världen.
Att den kommer spricka och gå sönder, precis som om den var den påhittade låtsasvärlden.
Min lilla fantasivärld har vuxit och blivit rätt stor med åren. Jag har många historier, personer och platser att berätta om.
Mitt liv består nu mer av; uppstigning; jobbfärd; jobb; jobb; hemfärd; säng.
Det som kallas fritid skulle isåfall vara det lilla som jag ligger och fantiserar ihop när jag ligger i min säng och skall sova.
Men nu börjar den riktiga världen läcka in. Den konstanta pressen och paniken hindrar mig från att tänka konstruktivt. Min inre värld blir mörk och hemsk. Jag är maktlöst fast.
Scener ur min egen tragiska verklighet spelas upp i min värld om och om igen, jag spyr.
Saker jag förtränger och förtrycker kommer upp till ytan genom min egna inre värld och jag kan inte sluta tänka på det nu.
Jag är fast, och jag kan inte bli fri.
Jag vill inte leva i en värld som går på pengar och lidande.
Jag vill inte leva i en tragisk verklighet.
Jag lever i en tragisk verklighet.
Men den kan inte ens lämna mig egen låtsasvärld ifred.
