Promenad
När man börjar gå de tre första stegen i en promenad som man vet skall vara i en timma - så tar man de absolut hemskaste stegen. Man börjar med en gång forma de tankar som kommer färga hela promenaden.
Alla vet att de någongång under en promenad börjat le eller flina åter tankar som far hit och dit.
Andra kanske minns melankoliska, nostalgiska eller tragiska tankar från deras promenader.
Jag fick något av en uppenbarelse jag var tvungen att skriva ner när jag vandrade hemmåt från Hässleholmen idag.
Jag ville verkligen hoppa ut i vägen och dö.. Mina tankar började snirkla sig åt en massa håll, men i varje riktning så kom jag på mig själv att må sämre. Allting ledde till något som var en återvändsgränd.
Fantasier.
Drömmar.
Förhoppningar.
Saker man vet aldrig kommer inträffa men som man hoppas.
Nu vet jag att jag är vuxen.
För jag kan inte längre de dem för vad de är.
Jag kan inte längre njuta åt gladlytna fantasier med söta töser eller liknande i.
Jag mår bara dåligt och vill kräkas över vad jag hoppas på och hur patetiskt det skulle vara.
Jag vet redan att det är omöjligt, och att det aldrig är något annat än fantasier.
Där av smyger sig tankarna om varför jag ens skall tänka eller fantisera då på mig.
Total meningslöshet. Menlöshet. Hopplöshet. Jag är patetisk.
Varför drömma om andra människor?
Om det är något jag lärt mig på 20 år, så är det att det enda som inte går att uppfylla när det kommer till visioner/drömmar/förhoppningar, så är det när det kommer till relationer mellan människor.
Man kan alltid tjäna en slant. Man kan alltid skaffa något nytt materiellt föremål.
Det enda som vi tillåter oss förstöra permanent för oss, är relationen mellan oss som individer.
Jag hatar drömmar.. Jag hatar fantasier.. Jag hatar förhoppningar..
Jag hatar vårt sociala samspel..
Jag hatar våra könsroller och hur allt skall och borde fungera..
Jävla skit.
Alla vet att de någongång under en promenad börjat le eller flina åter tankar som far hit och dit.
Andra kanske minns melankoliska, nostalgiska eller tragiska tankar från deras promenader.
Jag fick något av en uppenbarelse jag var tvungen att skriva ner när jag vandrade hemmåt från Hässleholmen idag.
Jag ville verkligen hoppa ut i vägen och dö.. Mina tankar började snirkla sig åt en massa håll, men i varje riktning så kom jag på mig själv att må sämre. Allting ledde till något som var en återvändsgränd.
Fantasier.
Drömmar.
Förhoppningar.
Saker man vet aldrig kommer inträffa men som man hoppas.
Nu vet jag att jag är vuxen.
För jag kan inte längre de dem för vad de är.
Jag kan inte längre njuta åt gladlytna fantasier med söta töser eller liknande i.
Jag mår bara dåligt och vill kräkas över vad jag hoppas på och hur patetiskt det skulle vara.
Jag vet redan att det är omöjligt, och att det aldrig är något annat än fantasier.
Där av smyger sig tankarna om varför jag ens skall tänka eller fantisera då på mig.
Total meningslöshet. Menlöshet. Hopplöshet. Jag är patetisk.
Varför drömma om andra människor?
Om det är något jag lärt mig på 20 år, så är det att det enda som inte går att uppfylla när det kommer till visioner/drömmar/förhoppningar, så är det när det kommer till relationer mellan människor.
Man kan alltid tjäna en slant. Man kan alltid skaffa något nytt materiellt föremål.
Det enda som vi tillåter oss förstöra permanent för oss, är relationen mellan oss som individer.
Jag hatar drömmar.. Jag hatar fantasier.. Jag hatar förhoppningar..
Jag hatar vårt sociala samspel..
Jag hatar våra könsroller och hur allt skall och borde fungera..
Jävla skit.
