Ophiuchus Diaries

Vad tror jag på? Svårt att definiera. Jag är visserligen konfirmerad, men jag skulle snarare kalla mig agnostiker nu mer. Jag har en liknande tro som min far - att det finns något som skapade eller startade allt. Men jag tror inte på något öde, eller att en högre makt skulle lägga sig i var och en individs liv. Något satte allt i rörelse, men jag vet inte om jag tror att vad det än var fortfarande finns där eller bryr sig.

När det kommer till andra stora fenomen andra kan skylla på en högre makt; naturkatastrofer, sjukdomar osv, så tror jag snarare det är en fråga om balans. Jag ser jorden som ett kretslopp. Människan är en farsot på dess yta. Klart som satan att det kommer motkrafter då. Sjukdomar som blir mer och mer smittsamma och dödligare. Jag må ha en sjuklig drift för rättvisa, men jag tror inte på att man skall tillbe ett högre väsen och göra rätt för sig, och på så sätt förhindra sjukdomar, katastrofer eller misär.
Huruvida en individ gör rätt för sig genom att införskaffa en elbil spelar ingen roll när vi egentligen borde skala bort några miljarder av jordens befolkning. Att resonera att: "Men om alla skaffar elbilar så har alla gjort en insats" är naivt och i viss mån bara ett sätt att få oss att må bra över oss själva. Jag menar självklart inte att man inte borde köra elbil. :P
Som sagt handlar allt om balans; Tryck och motkrafter.
Ju högre livskvalité en minoritet vill ha och strävar efter, ju sämre livskvalité kommer en annan grupp få. Det är inte rättvist, men det är en balans. Billiga råvaror som är nödvändiga för en höglivskvalité måste komma från länder där de tvingas sälja billigt. Eller ännu värre; länder där de säljer dyrt, men bara ett få tal individer tar del av det.
Allt det där kommer få större konsekvenser senare. Det säger jag inte för att jag tror att något högre väsen kommer "straffa" dem som är själviska. Jag ser det som en naturlig motreaktion på att vara ett svin. Utnyttjar jag någon under långtid, så skulle jag inte bli speciellt förvånad om jag en dag blir örfilad, förudmjukad och övergiven.
Finanskriser, no shit? Vad förväntade man sig?
När en affärsmodell Förutsätter att man måste utnyttja ett u-land så vet man att det inte kommer hålla.
"Men vårt företag ser till att arbetsförhållandena i landet är bra, människor sysselsätts."
Sure thing. Men det förändrar inte affärsmodellen i sig. När/Om landet kommer upp sig, så betyder det att företaget måste flytta sin verksamhet igen till ett nytt u-land. Och sedan till ett nytt..
Som en parasit som enbart livnär sig på andras misär, för att en minoritet skall få det bättre.
Jag är ingen hippie eller fanatiker på något sätt. Jag ser mig själv som enbart logisk. Jag säger inte att alla skall ta i hand och ta hand om varandra. Jag säger att allas svineri aldrig kommer sluta väl.

Det närmsta man kan säga om min tro är att jag tror på rättvisa. Men man kan ändå inte kalla det det. Jag tror på en balans.

Jag har ett slags motto jag lever efter, och dem som känner mig väl har fått höra det ofta:
"Hur vågar man vara ett svin? Man vet aldrig när man springer på en galning."

Det mottot går att applicera på exakt allt.
Att trampa någon på tårna socialt. Att köra före någon i trafiken. Att råna någon på cigg. Att tjäna något på någon annans misär. Att behandla någon orättvist.
Även om man inte har den ondaste avsikten, även om man har en anledning till att göra som man gör - så vet man aldrig när man tillslut springer på någon som inte tål det man gör. Någon som flippar totalt.

Tänk Road Warriorn i USA; någon som helt enkelt inte tål hur andra kör i trafiken och har ihjäl dem.
Eller blatteungen som försöker råna vinnaren i SM K-1 med en kniv.
Eller chefen som sparkar den självmordsbenägne pyromanen för att det är en möjlig besparing för storföretaget.

Man vet aldrig när det händer. Jag säger inte att man skall gå runt och vara rädd för det. Utan snarare, varför utsätta sig för det? Varför helt enkelt inte... INTE bete sig som ett svin?