Sista andetag.
Allt känns så meningslöst orättvist.
Alltså, det är bara fel.. Allt.
Att jag känner som jag gör, stör dig.
Bara för att jag hoppas.
Det är så blä.
- och sedan mår du bara sämre av att jag mår dåligt av att du inte känner det samma som jag.
Man kan inte få någon att vara kär mot dens vilja.
Eller kan man det?
Jag kan inte.
Jag vill inte.
Jag vill att du skall bli kär.
I mig.
Vad är felet med mig?
Varför kan du inte bli kär i mig?
Mitt mindervärdeskomplex känns ännu mer nu.
Livet är för jälva orättvist, jag har inte gjort något fel
Jag är för i helvete kär. Riktigt starka känslor för en gångs skull.
Och det är så här som det händer?
Livet är verkligen.. Skit.. och orättvist.
Jag vill hoppas.
Jag vill verkligen..
Men när du inte ens hoppas så känns det meningslöst.
Att du ens sa att ett kanske inte ens är värt att satsa på..
Där sa du att du inte ens ville hoppas längre.
Det gör så ont.
