Det är att kriminalisera symtomen medan sjukdomen sprids
Well, enkäten blev bra tillslut. Förde in all data i SPSS igår, och kom fram till slutsatsen att dem som har minst tid och ork att läsa skönlitteräraböcker är dem som enbart har deltidsjobb. Intressant fråga att följa upp.
De var med viss marginal följda av studenter, sedan ytterliggare en enorm marginal till heltidsanställda. Nästsist ligger dem som jobbar och pluggar samtidigt. Och dem som (självklart) hade mest tid och ork var dem som var arbetslösa.
Vissa svar förbryllade mig. Studerande som inte läser överhuvudtaget?..
Nästa del i kursen kommer på onsdag. Då får vi se om hela arbetet dög. Höhö.
Vad mer har hänt? Ingenting direkt. Kissen har blivit CP kåt, så funderar på att sterilisera henne.
Idag var jag på besök hos familjen och blev bjuden på middag. Free food is never wrong!
Igår fikade jag med Juxx och vi nördade oss på Viskan i rätt många timmar.
Jag drömde inatt. Vaknade av att katten slickade mig i örat. Men tack vare det, så minns jag delar av drömmen. Jag har börjat skriva ner det jag minns, och det blir fasen en rätt intressant plott.
Tänk er vad som händer om man befinner sig med sin familj på en stor campingplats (tält och husvagnar) ett antal mil ut i skogen - en sensommarkväll. Familjen åker iväg för att köpa lite förnödenheter, men då slår en bomb ner. All el är borta, all teknologi är väck. Inga bilar fungerar eller syns på vägarna. Människorna får panik. Man får ingen kontakt med sina nära och kära. Vissa klarar inte pressen och tror att domedagen har kommit. Andra försöker utnyttja situationen: Rånare som känner att ingenting kan hindra dem från att löpa fritt, och sedan offren som kommer på att inget hindrar dem från att hämnas. När de rika och bortskämda är vilse och fattiga, och dem som är fattiga och bara hade sig själva till att börja med, är dem, i perspektiv, som är rikast.
Låter det intressant? Jag tycker det iallafall.
Mitt humör går som en jävla jojjo just nu. Det är svårt att pinpointa någonting. Jag kan inte ens säga vad som hade kunnat göra mig glad längre. Ändå får jag stundvis, nästan som en serie små elchockar, små leenden. Jag har egentligen ingen anledning till att glädjas. Snarare motsatsen. Men stundvis är jag ändå nöjd. Jag kommer inte på vad som har förändrats i min tillvaro för att jag skall känna så.
Jag har iallafall bestämt mig för att sluta klaga. Det tjänar inget till med att älta eller prata ut. I längden ventileras inget. Och dem man pratar med känner sig bara betyngda. De kan ju faktiskt inte hjälpa eller ge några råd som inte redan är beprövade och uttjatade - eller ännu värre - klychor.
Klyschor, dessa äckliga påfund. Påkomna av positivistiska människor för att de inte kan sympatisera med någon som inte är lika lyckligt lottad. (Tiden läker alla sår, Allt löser sig, Det finns någon för alla, osv..)
Kontentan är oföränderligt densamma. Det är otroligt få saker individen kan förändra, om kontexten inte tillåter det. Attityd och inställning är 50%, men om kontexten inte tillåter dem, så kan de ta sig i röven.
Dags för min egna klyscha: "Universum är i princip oändligt, så det finns nästan garanterat liv någon annanstans. Men vem fan har sagt att vi hittar det under vår livstid?"
Så jag skall sluta klaga, och bita ihop. Vem vet, min kontext kanske inte är så hemsk som jag vill tro. Jag VILL bli motbevisad. Men det är omöjligt att övertala mig innan min egen sits har förändrats.
Words will bounce off.
De var med viss marginal följda av studenter, sedan ytterliggare en enorm marginal till heltidsanställda. Nästsist ligger dem som jobbar och pluggar samtidigt. Och dem som (självklart) hade mest tid och ork var dem som var arbetslösa.
Vissa svar förbryllade mig. Studerande som inte läser överhuvudtaget?..
Nästa del i kursen kommer på onsdag. Då får vi se om hela arbetet dög. Höhö.
Vad mer har hänt? Ingenting direkt. Kissen har blivit CP kåt, så funderar på att sterilisera henne.
Idag var jag på besök hos familjen och blev bjuden på middag. Free food is never wrong!
Igår fikade jag med Juxx och vi nördade oss på Viskan i rätt många timmar.
Jag drömde inatt. Vaknade av att katten slickade mig i örat. Men tack vare det, så minns jag delar av drömmen. Jag har börjat skriva ner det jag minns, och det blir fasen en rätt intressant plott.
Tänk er vad som händer om man befinner sig med sin familj på en stor campingplats (tält och husvagnar) ett antal mil ut i skogen - en sensommarkväll. Familjen åker iväg för att köpa lite förnödenheter, men då slår en bomb ner. All el är borta, all teknologi är väck. Inga bilar fungerar eller syns på vägarna. Människorna får panik. Man får ingen kontakt med sina nära och kära. Vissa klarar inte pressen och tror att domedagen har kommit. Andra försöker utnyttja situationen: Rånare som känner att ingenting kan hindra dem från att löpa fritt, och sedan offren som kommer på att inget hindrar dem från att hämnas. När de rika och bortskämda är vilse och fattiga, och dem som är fattiga och bara hade sig själva till att börja med, är dem, i perspektiv, som är rikast.
Låter det intressant? Jag tycker det iallafall.
Mitt humör går som en jävla jojjo just nu. Det är svårt att pinpointa någonting. Jag kan inte ens säga vad som hade kunnat göra mig glad längre. Ändå får jag stundvis, nästan som en serie små elchockar, små leenden. Jag har egentligen ingen anledning till att glädjas. Snarare motsatsen. Men stundvis är jag ändå nöjd. Jag kommer inte på vad som har förändrats i min tillvaro för att jag skall känna så.
Jag har iallafall bestämt mig för att sluta klaga. Det tjänar inget till med att älta eller prata ut. I längden ventileras inget. Och dem man pratar med känner sig bara betyngda. De kan ju faktiskt inte hjälpa eller ge några råd som inte redan är beprövade och uttjatade - eller ännu värre - klychor.
Klyschor, dessa äckliga påfund. Påkomna av positivistiska människor för att de inte kan sympatisera med någon som inte är lika lyckligt lottad. (Tiden läker alla sår, Allt löser sig, Det finns någon för alla, osv..)
Kontentan är oföränderligt densamma. Det är otroligt få saker individen kan förändra, om kontexten inte tillåter det. Attityd och inställning är 50%, men om kontexten inte tillåter dem, så kan de ta sig i röven.
Dags för min egna klyscha: "Universum är i princip oändligt, så det finns nästan garanterat liv någon annanstans. Men vem fan har sagt att vi hittar det under vår livstid?"
Så jag skall sluta klaga, och bita ihop. Vem vet, min kontext kanske inte är så hemsk som jag vill tro. Jag VILL bli motbevisad. Men det är omöjligt att övertala mig innan min egen sits har förändrats.
Words will bounce off.
Kommentarer
Trackback
